Minusgrader

Jag dog i morse. Eller jag trodde åtminstone att jag skulle göra det. Frysa ihjäl, närmare bestämt. Det var 4 minus ute när jag hasade ut med hundarna vid 6-tiden! Mössa och vantar på... Jag veeet att det inte är speciellt kallt med 4 minus EGENTLIGEN, men det kändes i alla fall. Ovan ju.

Tänkte att om det ska hålla på och vara minus nu så är det väl dags för vinterdäcken snart också. Men det som händer varje år har hänt i år igen: jag kan inte minnas när man SKA byta till vinterdäck och när man FÅR byta. Måste kolla upp det.

Jag ser inte fram emot själva bytandet faktiskt. Överväger till och med att inte göra det själv. Jag kunde byta själv på Golfen och Volvon som jag hade förut, men det känns mycket jobbigare med det här stora aset till bil jag har nu. Bara för att man vet hur man gör när man byter däck så måste man väl inte göra det själv...? En kollega på jobbet sa att det inte kostar mer än typ 200 spänn att leja bort det. Känns som att det är värt de slantarna... Dessutom blir jag alltid så nojig över om jag verkligen har dragit åt bultarna tillräckligt hårt. Det skulle förmodligen bli en oskön upplevelse om hjulen rullar av...

Idag har jag ätit köttbullar och makaroner med ketchup och mjölk. Som det ska vara, hur gott som helst. Det var tvunget att bli snabbt och enkelt eftersom jag var trött efter jobb och träning. Jag inser ju såklart att min matlåda imorgon därmed kommer att vara "utom tävlan" på jobbet, men det får det vara värt. Det är en underskattad maträtt, helt klart. Det är ju verkligen gott! Och det vet ni va, att det är vissa maträtter som man bara måste dricka mjölk till? Köttbullar är en av dem. Pannkakor en annan.

Vid ätandet av köttbullarna läste jag det senaste numret av den lokala tidning vi har här i byn där jag bor. Det är en liten, liten tidning som kommer en gång i månaden till oss som bor här och den tar upp sånt som hänt i bygden. För det mesta så innehåller den bara ointressanta "reportage", om man nu kan kalla det för det (det är inte någon professionel journalistik som bedrivs precis). Men de är liksom så ointressanta att de blir roliga.

I förra numret skrevs det till exempel om att en brevlåda tillhörande en gammal dam blivit påkörd. Det var till och med en bild på den stackars brevlådan (den hade blivit så illa tilltygad att den hängde upp och ner!). Det spekulerades vilt i "artikeln" om vilken skurk som kan ha gjort detta och "smitit". Av spåren på platsen att döma så är det tydligen en traktor med hövagn som är starkast misstänkt. Kanske märkte inte föraren att brevlådan skadades eftersom han höll åt sidan för ett mötande fordon? Eller har en höbal kanske ramlat av lasset och skadat brevlådan? Nej, det sistnämnda är uteslutet anser "journalisten", eftersom föraren då borde ha stannat och hämtat upp höbalen.

Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag läste detta.

Så i dagens nummer kom den spännande fortsättningen. Tydligen har skurken fortfarande inte givit sig till känna. Den gamla damens måg har dock riktat och satt fast brevlådan igen.

Det händer inte så mycket här ute på landet, uppenbarligen.

Long time, no see

Oj, vad länge sedan det var jag bloggade. Fast det är väl en bra grej också. Att man inte är en komplett datanörd som måste blogga 10 ggr om dagen, menar jag. Om man ska blogga så ofta så kan man ju inte hinna vara ute i riktiga livet och uppleva saker att blogga om...? Eller nåt.

Inte för att jag har särskilt mycket att blogga om ändå. Jag bloggar ju mest om gräs och matlådor och för stunden har jag faktiskt inte så mycket intressant att bidra med på det området (om nu det området någonsin har varit intressant). Även om jag faktiskt fick en del nyfikna blickar på min matlåda idag, fylld lövbiff. Alla ville veta vad det var i. Tyvärr var det inte jag själv som tillagat den fina skapelsen (men det vet ju inte mina kollegor).

För de som undrar gick det bra med mina muffins i alla fall. De räckte, även om jag naturligtvis inte hade någon bra karaktär alls utan ätit både en och tre stycken dagarna innan själva fikat... Och succé gjorde de också, som väntat.

Det har varit en väldigt bra helg i alla fall, med trevligt sällskap. Långpromenad i skogen, en sväng på stan och till och med en match tennis och lite Super Mario på Nintendo 8-bit! Man ska inte hålla på med de där moderna TV-spelen....eller JAG ska i alla fall inte hålla på med det. För mycket knappar. Och gubben kan springa åt för många håll. Det blir för avancerat, liksom. Men på 8-bit är jag grym, faktiskt. Jag kanske har spelat det lite för mycket i mina dagar än vad som är sunt. Men, what the heck...bra är jag i alla fall.

Och L har kikat förbi en sväng också, ända från världsmetropolen Borlänge. Vi åt snuskmat (pizza) och snackade skit. Nice.

25 muffins kvar...

Som jag har nämnt tidigare, plantera inte snabbväxande gräs. Det känns som att jag inte gör annat än klipper gräs. Har precis kommit in från en klipprunda. Men skulle nästan behöva pannlampa eller nåt nu, för det började bli mörkt på slutet...vi får väl se imorgon hur snyggt det blev. Hm.

Jag har i alla fall belönat mig själv med en muffin nu. Hur god som helst. Jag har till och med bakat den själv. Jag hade bakdag igår... Det är såklart inte jag som har blivit husmor nu plötsligt, utan det är mer att det är jag som är ansvarig för fikaklubben på jobbet torsdag. Jag känner ju liksom mig själv så väl att jag har insett vilka katastrof-bakverk det skulle bli om jag ställde mig och bakade onsdag kväll efter jobbet, trött som en gnu. Så jag har varit förutseende. Och fy tusan vad goda dom blev, om jag får säga det själv (och det får jag ju för jag är enväldig härskare på den här bloggen). Det är inte bara chokladmuffins, utan chokladmuffins med SMET. Det kommer att bli succé. Problemet är ju bara att det är flera dagar kvar till torsdag och muffins-jäklarna bara skriker på mig så fort jag öppnar kylskåpet... Min karaktär sätts på prov nu, kan man säga. Om min karaktär visar sig vara dålig så kanske det inte finns så många muffins kvar till på torsdag... Hänglås till kakburkar, finns det?

Helgen har i alla fall varit bra. Mina päron var här i lördags och vi härjade runt på stan en sväng. Det resulterade i dammsugarpåsar och en ny hårtork för min del, mycket bra. Och så har jag träffat grannens bebis också, mycket söt.

Men nu är måndagen snart slut, och jag avnjuter min dagliga dos av Janne i Sjukhuset. Helgen närmar sig....

Vi väntar...

...på att mina päron ska komma och hälsa på och göra stan osäker. Vi sitter ute på altan, solen skiner, det är nästan sommar. Ahhh.....!

Visst är dom underbara, mina pojkar?

En hårtork mindre

Idag började dagen med att min hårtork brann upp. Eller det började i alla fall ryka oroväckande mycket om den och luktade en massa bränt hår. Mycket otäckt. Jag har dessutom lite skräck för det här med bränt hår, som bottnar i traumatiska (nåja...) upplevelser från barndomen...

Upplevelse 1) Jag går i första klass, är 7 år och det är juletider. Vi sitter i våra skolbänkar där vi har lagt ut en liten duk (som vi sytt själva i syslöjden) och på duken har vi ställt en liten kub som ska föreställa en ljusstake (som vi tillverkat själva i träslöjden) och i ljusstaken har vi ljus som brinner. Fröken läser ur en bok om Jesus, Maria, Josef och åsnan. Jag kommer mest ihåg åsnan, tänk att få rida till skolan på en åsna! Jag pillar på fransarna på duken, tycker att det knastrar lite vid örat. Plötsligt gastar någon "DET BRINNER I JENNYS HÅR!" och fröken ser lite smått panikslagen ut. Jag tror att alla klasskamrater samtidigt kommer och blåser på håret och faran är till slut över. Jag hade tofs (när man var liten hade man tofs, inte hästsvans), men det var lite oreda i tofsen som vanligt så en hårslinga hade liksom smugit sig in i ljuset...jag luktade bränt hår resten av dagen. Det var otäckt, minns jag. Inte att det luktade bränt hår, men att det brann så nära huvudet liksom... Det tog några år innan jag vågade tända ljus igen.

Upplevelse 2) Jag är några år äldre än i ovanstående historia och har nu precis kommit över min fobi över att tända ljus. Det är nyårsafton och jag och L ska tända tomtebloss. L:s tomtebloss råkar hamna i luvan på min jacka. Hennes far är dock snabb och undanröjer faran innan den har börjat. Incidenten påverkade dock inte min förmåga att forstätta tända ljus (och jag blev inte arg på L heller :) ).

Hursomhelst så får jag associationer av lukten av bränt hår. Och jag har stor respekt för eld. Det kanske var därför jag blev så paranoid av den här hårtorken idag. Jag fick några idiotiska idéer om att den kanske skulle kunna börja brinna fastän jag stängt av den och dragit ur kontakten. Så jag vågade inte ha kvar den i huset när jag åkte till jobbet. Den fick åka med i bilen. Jag vet inte vad jag tänkte riktigt, men kanske att det var bättre om bilen brann upp än huset? Hursomhelst så har bilen såklart inte brunnit upp och inte hårtorken heller. Och den ligger fortfarande kvar i bilen. Får väl åka till Återbruket med den vid tillfälle... Måste skaffa en ny också, snarast. Jag klarar mig inte länge utan.

Men i övrigt har det varit en bra dag, utan särskilt mycket dramatik. Det har blivit en del ätande dock. Smörgåstårta på jobbet för att fira av en kollega vid morgonfikat. Lunch ute vid en trevlig restaurang vid hamnen för att fira av samma kollega. Det var buffé så det blev en del, och bulle till efterrätt. Och smörgåstårta igen vid eftermiddagsfikat, eftersom det blivit så mycket kvar. Vi har döpt den här dieten till "Ur trim", den är mycket effektiv. Till sist var det afterwork på kvällen då det så klart skulle ätas lite till....(tur att jag var ute en timme i skogen med hundarna i morse, så att jag åtminstone har kompenserat lite grann för alla dessa matintag).

Men det var trevligt med AW. Tråkigt att kollegan ska sluta, hon är en sån där riktig klippa som man alltid går och frågar när saker och ting blir komplicerade. Men vi pratade lite om Ernst Kierchstieger (någon hade tydligen sett honom och han var inte barfota) och gamla barnprogram (mest Björnes magasin) och så kändes det lite bättre i alla fall.

Föresten så gjorde jag en liten hämndaktion idag på det practical joke jag blev utsatt för igår. Jag och en kollega tryckte också på alla knappar i hissen innan vi gick ur. Busigt va...?

Scrapping...

Jag har varit pysslig och scrappat lite ikväll, ett födelsedagskort och så det här kortet till min granne som fått en liten bebis...

Det är väldigt roligt att scrappa. Även om jag tyvärr missade Janne i Sjukhuset när jag blev så inne i allt klippande och klistrande. Jag får försöka överleva ändå...

Skoj på jobbet

Att ha skoj på jobbet är A och O.

Det kommer ganska ofta diverse skoj-mail till exempel som är rätt så roliga för det mesta. Idag fick jag den här bilden i inkorgen tillsammans med denna text:

"En sådan där dag när man tycker att jobbet suger kan man ju skänka den här snubben en tanke...."

Detta mail födde en del diskussioner i vårt kontorslandskap. Funderingarna var ungefär följande:

- Hur f-n andas han där inne?
- Diverse kreativa förslag ploppade upp om hur andningen kan gå till.
- Han har förmodligen ficklampa för att kunna se något.
- VILL man se något där inne?
- Han ser förmodligen inte klok ut i håret när han kommer ut.

Sammanfattningsvis kände vi oss ganska nöjda med vårt jobb.

När vi ändå är inne på ämnet "skoj på jobbet" så kan jag ju berätta att jag blev utsatt för ett practical joke idag. Jag skulle åka hiss från våning 0 till "min" våning 7. När jag kliver in så kliver två snubbar ur och jag tycker nog att de ser lite väl glada ut när det inte ens är fredag. Snart förstår jag varför. De har nämligen tryckt på precis varenda knapp i hissen, med följd att den stannar på SAMTLIGA våningar (utan att nån ska av eller på) innan den till sist släpper av mig på min våning. Mycket amuserande, tyckte snubbarna förstås. Jag var inte lika road. Det finns ju roligare sätt att fördriva tiden på än att stå som en mupp i en hiss i 100 år. Det är avancerade och kreativa practical jokes på min arbetsplats...

Våning 7 delar vi jurister med ett gäng IT-snubbar. IT-snubbarna leker hellre än de jobbar. I somras ställde de en leksak på vårt fikabord i hopp om att få leka lite. Det var dessvärre ingen rolig leksak, tyckte vi. Det var nån grej som gav elektriska stötar till den som hade sämst reaktionsförmåga. Illa lät den också. Vi jurister var inte imponerade. Vi tycker inte om leksaker som gör ont och låter illa. IT-snubbarna blev nog lite ledsna när leksaken inte gjorde den succé de hade hoppats på.

Men ibland är IT-snubbarna bra (även när datorerna inte har gått sönder). De brukar nämligen anordna diverse "Vånings-fester" med jämna mellanrum. Snart är det dags igen, då ska det tydligen spelas Guitar-hero och Singstar. Vin bjuder de på också, mycket generöst. Egentligen skulle de invänta att ett nytt spel ska lanseras där man tydligen är ett helt band (en spelar trummor, en gitarr osv). Men inte helt oväntat kunde de inte hålla sig så länge... Sist jag var med var jag totalt kass på Guitar hero. Men hey, man kan ju inte vara bäst på allt!

Hm, och när vi inte har skoj på jobbet så jobbar vi förstås ibland.

Eller pratar om mat eller fika (idag var det fikaklubb, mycket trevligt och gott!). Det diskuterades på lunchen om vad man ska göra när man blir sådär akut hungrig att man nästan håller på att bli galen. Receptet är att äta något var tredje timme, tydligen, då ska man inte bli sådär hungrig. Men då var det något ljushuvud som inflikade att hennes TANDLÄKARE hade minsann sagt att man skulle INTE äta så ofta (inte ens frukt) för det var FÖRÖDANDE för tänderna....Herregud, det blir inte rätt hur man än gör.

Vår lösning: sond-matning var tredje timme. Det vore något va?

Tisdag=fisk

Jag hänger inte med alls. Det ska tydligen vara fisk till lunch på tisdagar. I princip alla hade fisk i sina matlådor idag, utom jag. En tjej hade till och med fiskat upp sin fisk själv, det är ju i alla fall överkurs...

Hursomhelst så konstaterades att på i stort sett alla lunchställen serveras fisk på tisdagar. Och på skolor och dagis är det (med några få undantag) fisk på tisdagar. Det verkar nästan vara en oskriven regel.

Jag får helt enkelt skärpa mig till nästa vecka. Man vill ju inte vara helt ute på det här viset.

Ihjälfrusen

Idag är det inte bara måndag, det är KALLT också.

Hemskt är det. Man kan tro att jag jobbar i en igloo för vi håller på att frysa ihjäl där framför datorerna. Har allvarligt övervägt att införskaffa sådana där torgvantar för att det blir så kallt om fingrarna att sitta där och knappa på tangentbordet. Jag vet inte vad det är för fel på lokalerna...? Det har tydligen påtalats en miljon gången för den som är temperaturansvarig, men det verkar gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Den temperaturansvarige sitter med all säkerhet inte i våra lokaler, utan i någon mysig fåtölj under en filt vid en brasa eller nåt någonstans långt borta. (Han eller hon har säkert en massa bullar och kakor i närheten också).

Det är tur att en av tjejerna i kontorslandskapet är en tjej med hjärnan på rätta stället, hon har nämligen en gammal kupévärmare för bil som fungerar utmärkt som extraelement på kontoret vintertid. Den är något högljudd, men det är det värt. Tyvärr har jag hört rykten om att den har blivit kvar på någon annan våning och att den därför nu inte kan flytta tillbaka till oss av någon anledning (det är invecklade ordningsregler kring det där). Så om vi har otur får vi kanske inte se röken av kupévärmaren i år. Eller så får vi skaffa en ny. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå. Blir lite orolig nu när jag börjar fundera över det...

Ja, hursomhelst. Det är kallt överallt idag. Ute. På jobbet. På hundpromenaden. Det är kallt liksom INNIFRÅN. Så nu har jag tänt en brasa och krupit ner under filten i soffan framför TV:n. Jag planerar att inte röra mig ur fläcken på väldigt länge (jag förtränger i skrivande stund att jag regelbundet måste stoppa in nya pinnar i brasan). Jag har en tjejtidning också som jag ska avnjuta. Det följde dessutom med en dvd-film med tidningen - en romantisk komedi - som jag kanske kan titta på så här på en vanlig måndag. Härligt. För någon ansträngande aktivitet (som till exempel att skriva långa kreativa blogginlägg) är en omöjlighet just i dag när hjärncellerna har frusit till is.

Allt jag inte förstår berör inte mig

Vi har fått nya telefoner på jobbet, sånt där modernt IP-telefoni. I samband med detta har det gått ut ett mail till alla om hur allt ska fungera. Där fanns bland annat instruktioner för hur vi skulle gå till väga om något inte verkade fungera. Instruktionerna var bland annat "titta om det lyser i displayen", "kontrollera att sladden sitter i" och "det kan hända att lokalvårdaren råkat komma åt sladden så den åkt ur". Jag vet inte om dom tror att vi är mindre begåvade...? Och stackars lokalvårdaren blev indragen också.

Det bästa var dock att mailet inleddes med informationen att om det var något begrepp eller liknande i texten nedanför som vi inte förstår, så berör det med största sannolikhet inte oss. Okej. Vad bra....! Detta har nu blivit vårt mantra. Så fort vi inte förstår något så berör det inte oss. Jättebra. Vad livet blev enkelt plötsligt. Kanon! Tänk om man vetat detta för 10 år sedan...?

Men vad vet jag, antagligen får de jättedumma frågor när folk ringer till supporten. De kanske tänkte att det var lika bra att lägga det hela på en låg nivå på en gång. Jag fick ett skoj-mail om detta på jobbet med bland annat denna dialog när en kund ringer till data-supporten:

- Hej, jag har problem med min skrivare.
- Är den svart-vit?
- Den är beige.

Om det är så här illa, så har man ju ändå viss förståelse. (På våning 7 är skrivaren grå).

Hur som helst, nu närmar det sig slutet på en bra helg. Jag tänkte avsluta den med en bit äppelpaj med vaniljsås klockan 21 på kvällen. Jag veeeeet att det är syndigt att äta sånt så här sent på kvällen, men jag fick ett akut sug. Dessutom har jag tränta step-up idag, så då förtjänar man väl det...? Föresten är det äpplen i och det är nyttigt. Så det så.

Drottningen av simultankapacitet

Gluttar lite på "Sjukhuset" på TV3 (Janne i ambulansen är ju värsta hjälten, det vet ni va?), äter vindruvor , läser amelia, tvättar och bloggar samtidigt. Det är tur att vi tjejer begåvats med den där "vi-är-så-bra-för-vi-kan-göra-100-saker-samtidigt"-genen. Vilken gen som killar har fått istället för denna ultimata gen har jag inte listat ut än. Men nånting måste det väl vara, annars vore det väl orättvist?

Egentligen skulle jag ha klippt gräset, men det regnar idag så jag slapp. Det var ju skönt i och för sig, men det börjar bli djungel igen. Vill ju inte att det ska dyka upp en massa exotiska djungeldjur plötsligt så att man inte vågar gå ut...

Jag jobbade bara halv dag idag, men hann ändå med lite hissdramatik. På väg upp mot 7:an började en manlig kollega svamla om att han var synsk och att han kände på sig att hissen skulle gå sönder igen just under den här resan. Och om inte, så hotade han med att HOPPA i hissen för att se om den skulle gå sönder då. Vi övriga medresenärer blev onekligen lite nervösa (till saken hör att detta är en stor karl, säkert 120 pannor tung), men lyckades övertala honom att låta bli. Jag vet inte om det bara slagit lite slint i skallen på honom, om han hade tråkigt på jobbet eller om han rent av saknade kaffekrockarna i trapphuset. Som tur var slutade färden tryggt och bra denna gång.

Eftermiddagen spenderades på Strömsholm. Veterinären inledde med att berätta att hon var en arg människa som inte bara en gång hade blivit inkallad till chefen för ett "samtal" där hon uppmanades att vara lite trevligare mot sina medmänniskor. Öh.....? Jaha, ojdå. Men mot hundar var hon i alla fall snäll, fortsatte hon. Så bra, trevligt, vilken tur.

Men hon var bra med Svante. Det blev såklart lungröntgen. Upp på det där lilla bordet med hans 80-kiloskropp, ligga på sidan där, och sedan på rygg...! Men han var duktig och bilderna var fina, tydligen. Han verkar vara frisk nu, men antibiotikakuren förlängdes ändå lite till för säkerhets skull eftersom han fått återfall en gång. Men det känns ganska bra nu i alla fall. Min "lilla" skrutt.

Det inträffade dock en liten incident där i väntrummet. Svante och en annan hund ville ryka ihop, det händer ju tyvärr ibland. Allt gick bra, förutom att mitt långfinger kom i vägen. ONT. Jag har plåster där nu. Ett sånt där fult beiget standardplåster. Jag ville ha Bamse-plåster ju! Nalle Puh-plåster hade också varit OK. Lite ledsen över det, men det är som det är. Ibland får man nöja sig med det näst bästa.

Hårt arbete

Idag har alla datasystem på jobbet legat nere, så det har inte funnits så mycket att göra. Det är skönt i ungefär en halvtimme, sedan finns det inga hemsidor på internet kvar typ. Känns det som i alla fall. Hur kul är det att var 5:e minut surfa in på aftonbladet.se och kolla om det har ploppat upp någon ny artikel? Och man kan ju faktiskt inte ha en 8 timmar lång fikarast. Det blir helt enkelt ganska tråkigt, dagen som annars brukar flyga iväg går saaaaakta. Försökte i alla fall läsa lite domar och annat om skatter för att vara lite duktig. Att hålla sig uppdaterad ingår ju också i jobbet...

Vi har i alla fall diskuterat diverse intressanta ting på jobbet nu när det funnits tid. Förutom "Ensam mamma söker" och konstateranden om att "Bonde söker fru" är roligare och undringar om inte Fredrik och Lena från förra säsongen inte kan få ihop det ändå (de gillar ju grisar båda två), så har vi diskuterat tåg och bussresor. Eller närmare bestämt så har vi diskuterat sovande på tåg och bussresor. Vi har kommit fram till följande:

- Det är inte mysigt när den okände grannpassageraren somnar och vill luta huvudet mot ens axel. (Detta har av någon anledning hänt mig ganska ofta under mina pendlar-år faktiskt).

- Det blir faktiskt riktigt äckligt när ovan nämnda grannpassagerare dreglar också.

- Det ser inte charmigt ut när man somnat sittande och hakan liksom trillar ner så att man sitter där och gapar.

- Om man själv råkat sova gapandes en stund så tittar man sig alltid generat omkring när man vaknat för att se om någon upptäckt den pinsamma incidenten. Som om det skulle hjälpa när det redan är för sent? Och även om man då upptäckte att någon sitter och stirrar på en så är det ju inte som att man skulle ha någon vettig bortförklaring att komma med.

- En kollega hade en hungrig period i sitt liv, då hon ofta drömde om mat på bussresorna. Tyvärr brukade drömmarna sluta med att hon vaknade av att hon satt och tuggade frenetiskt i luften med öppen mun. Detta hände tydligen flera gånger. Det kan inte ha sett klokt ut.

Nåja, imorgon ska jag på återbesök till Strömsholm med Svante. Då blir det lungröntgen som är så smidigt. Jag håller alla tummar jag har för att det ser normalt och bra ut nu.

Många vägmärken finns det...

För en gångs skull kretsade diskussionerna kring lunchbordet på jobbet i fredags inte kring matlådor. Istället funderades det över den intressanta frågan "Vilket vägmärke skulle du vara om du var ett vägmärke?". Det är faktiskt en jättesvår (men dock mycket intressant) fråga, det finns ju typ en triljon vägmärken. Eller i alla fall väldigt många. I helgen har jag därför ägnat den här frågan några tankar, men har ännu inte listat ut riktigt vilket vägmärke jag är.

Först tänkte jag på den här,med tanke på den klantighets-gen jag begåvats med...

...men den här skylten för friluftsområde är ju annars ganska trevlig. Jag gillar ju naturen och så.

110-skylten kan ju passa någon som ständigt har en massa på gång. Ibland har jag visserligen många järn i elden, men jag skulle nog inte säga att jag alltid är en 110-skylt...

Den här var ganska rolig. Den betyder tydligen "förbud mot fritidsbåtar". Men det är definitivt inte jag, jag gillar ju att träna. Kanske nåt för alla soffpotatisar där ute.

Den här passar ju in på halva Sveriges befolkning (för så många är beroende av kaffe även om de inte erkänner det). Utan kaffe stannar Sverige. Jag är dock inte en av dem, eftersom jag inte dricker kaffe.

Övergångsställe - för folk som ständigt blir trampade på. Jag kan nog vara för snäll ibland, men hoppas och tror ändå att jag inte är dum nog för att vara en sån här skylt.

Långsamtgående fordon. Skylten för de långsamma människorna. Ni vet den där tanten på ICA som blockerar hela gången där hon går med sin kundvagn i 10 cm i timmen. Eller de där gubbarna med keps som alltid är ute och kör bil vid lunchtid i 50 på 90-väg. Jag är INTE en sån här skylt (och hoppas att jag inte blir någon när jag är 80 år).

Sevärdhets-skylten. Alla kändisar är nog en sån här. Det är väl bara att inse att man inte är en sån och inte kommer att bli det under denna livstid...(men är faktiskt ganska nöjd ändå).

Världsarv. Väääldigt gamla människor är nog en sån här skylt. Jag är trots allt bara 25 (nåja, snart 26), alltså inte riktigt där än.

Vägbula. För gubbar med ölmage. Jag är varken gubbe eller har ölmage (om det nu var nån som trodde det.)

Som ni ser är det svårt. Man kanske kan vara en kombination av flera? En kollega sa att funderandet över detta går lättare (eller blir i alla fall roligare) efter några glas vin. Får kanske testa det någon gång då istället...

Idag har jag i alla fall tränat, det blev step-up. Det var hur länge sen som helst som jag tränade step, hade nästan glömt bort hur roligt det var att studsa upp och ner på en bräda. Måste gå på det passet igen...även om jag förmodligen kommer att ha träningsvärk i rumpan i morgon.

Fast jag har gjort nånting syndigt idag också. Jag har druckit Oboy, och inte bara en gång utan TVÅ gånger. Jag hade väldiga cravings efter det idag. Men säg inget till Anna Skipper, hon skulle mörda mig (det är mycket socker i Oboy tydligen).

Föresten, vilket vägmärke är du?

Mobbing på hög nivå

Min matlåda blev mobbad idag. Köttbullar, makaroner och ketchup - det är väl kulinariskt? En kollega gick bordet runt och bedömde allas matlådor, men min blev "utom tävlan". Hmpf. Det var en snuskig sill som vann, tydligen. Illa luktade den också. Och lite senare pratades det om att imorgon skulle det nog bli en "Jennylåda" (dvs köttbullar och makaroner). Som om jag jämt har köttbullar i min matlåda. Hallå, det har jag ju faktiskt inte! Så det så.


Mobbing-incidenten bleknade dock något när det serverades tårta till eftermiddagsfikat - TVÅ tårtor till och med. Det är ju tråkigt när kollegor ska sluta, men det är onekligen trevligt med tårta. Jag smakade på båda naturligtvis. Mycket goda faktiskt.

Hur svårt ska det vara...

...att sätta upp en rullgardin? Stört omöjligt, tydligen. Den är bred ju, ska täcka två fönster och det var liksom svårt att vara i båda ändarna samtidigt. Hm. Ibland är det onekligen bättre att vara två.

Jag har liksom insett att den rullgardin jag har nu faktiskt är pinsam, ja nästan ful. (Det är en barn-rullgardin med STJÄRNOR på, men säg inget till nån). Det går ju inte om man ska ha ett snyggt hem, en stilren vit sak (som naturligtvis ändå gör rummet mörkt) tänkte jag hänga dit istället. Men tydligen inte idag...efter diverse vedermödor gav jag helt enkelt upp.

Annars kan jag verkligen rekommendera rullgardiner om man vill ha öppet fönster på sommaren. Den håller ute mygg, fåglar, fladdermöss, flygande renar och allt möjligt som man inte vill ha in. (Okej, det där med renarna är inte vetenskapligt belagt ännu men det är nog bara en tidsfråga).

För den som är intresserad (och det var det tydligen någon som var) kan jag berätta att båda två hissarna på jobbet nu fungerar igen. Inte för att det känns 100 procent tryggt ändå med de där hedenhös-hissarna, men så länge dom är tysta och snälla så kliver jag ändå in. Kaffekrockarna i trapporna känns ändå som ett sämre alternativ (man får ju tvätta så ofta).

Jag fryser

Jag var tvungen att ha vantar i morse när jag gick ut med hundarna. Och på jobbet, inomhus, höll jag på att frysa ihjäl.

Ska det vara så här nu?