Vi åker tåg!

Jag och Jocke sitter nu på tåget ner till Göteborg. Jag har en miljon väskor och en hund att hålla i, men bara två armar. Vet inte hur det ska gå?! Det är första gången Jocke åker tåg i sitt 7-åriga hundliv...han är sådär lagom förtjust...

Jul, jul...

Så skönt att vara ledig! Och jag hade nästan glömt bort hur fint det är i Dalarna på vintern med all snö... Synd att det inte är snögubbe-snö, bara. För då hade jag nog byggt mig en. En gubbe, alltså.

Seg tågresa upp från Göteborg i tisdags kväll, dock utan större incidenter. (Den påverkade tjejen som inte betalade sin biljett och skulle bli hämtad av polisen i Skövde - som satte sig bredvid mig och formligen STANK och svamlade goja oavbrutet - räknas väl inte riktigt som incident. Dessutom gick hon ju av i Skövde).

Däremot hade jag det himla knöligt med alla mina väskor och kassar. För många kassar för de två armar jag är utrustad med, kan man säga. Och en kasse gick sönder redan på väg till spårvagnen på morgonen, så det började bra...

Dessutom hann jag bara komma till jobbet innan min eltandborste började dra igång långt där inne i väskan. Och kombinationslåset till väskan som jag hade låst med den fantasifulla koden 0-0-0-0-0 (eftersom jag för mitt liv inte kunde begripa hur i helskotta man ändrar koden) bestämde sig för att inte fungera överhuvudtaget, vilket resulterade i att jag inte fick upp väskan. NÅGOT irriterande att jobba en hel dag med ett monotont eltanborste-surrljud, varför jag blev tvungen att vidta åtgärd (=bryta upp låset). I brist på verktyg så fick fingrar och naglar duga och till slut hade låset förvandlats till en hög med delar. Således fick väskan sedermera åka tåg utan att vara låst. Men det kanske var skitsamma med tanke på hur lätt det gick att bryta upp låset...? Ett dilemma har dock uppstått med anledning av detta, nämligen att eltandborsten har laddat ur. Jobbigt eftersom jag inte har med mig någon laddare. Vet ni hur irriterande det är att borsta tänderna med en eltandborste som inte är igång...? Typ som att borsta med...ja, pekfingret eller något.

Förutom detta mindre irritationsmoment så har jag dock en jättemysig jul! Jag fick till och med en massa julklappar av Jultomten - tänk att det alltid är så skönt att få bekräftelse på att man varit snäll under året. Bland annat hade min kusin A stickat några UNDERBARA skapelser till mig - självklart i LILA! I like! Det känns ju alltid extra fint när någon har lagt ner lite själ i det också - TACK, vännen!

Jag fick faktiskt även en digitalkamera. JAAAAAAA! Nu kan jag äntligen fota på riktigt! Den här kassa mobilkameran som jag har använt de senaste typ två åren kan nu läggas på hyllan. Så ni kan ju gissa vad jag har ägnat mig åt den senaste tiden - pillat med kameran, pillat med kameran och pillat med kameran. Fast idag har jag faktiskt varit social också och hälsat på mina vänner S och T med familj - det var evigheter sedan!

Jag kan väl inte skriva att jag har en kamera utan att lägga upp några bilder antar jag...(alla är dock inte tagna med kameran...)

Jocke the snowman...

Min hund tigger aldrig...

Vad kan det vara för otäckt där nere...?

Julmat!

Tomten kommer, Jocke attackerar...

Tänk att tomten finns trots allt...

Kram!

Jocke fick julklapp...

...och jag med!

Och det är lite konstigt...men tomten fick också julklappar!

Mysljus utomhus.

Trött julfirare.

Himla trevligt var det att hälsa på hos S och T, tycker jag! Dock höll min bil på att kasta lite dunkel över min jullycka genom att tända en konstig varningslampa när jag skulle köra dit (jag som hade sett fram emot att få köra lite bil, lyssna på hög musik och skråla med för full hals!). En rund, röd lampa med vågor i var det. Och den fanns inte med i instruktionsboken! Hur kan man göra en lampa i bilen som inte finns med i instruktionsboken...? Det övergår mitt förstånd. Den såg mycket olycksbådande ut i vart fall. Ändå körde jag - modig eller idiot? T fixade dock biffen åt mig, som den händiga karl han är. Gött! Så nu är allt frid och fröjd igen på bilfronten (ja, förutom de där vindrutetorkarna som fortfarande står rätt upp då, vill säga...).

Hupp, dags för tacos säger mamma! Jaaaa.....för vem vill äta julmat 100 dagar i rad? Inte jag!

God Jul från Dalarna

(Till Jockes stora förfäran kom den fjantiga rosetten fram i år igen.)

Kära Svante,

Jag vet inte varför, men jag saknar dig mer än vanligt just idag. Faktiskt så mycket att jag inte vet riktigt vart jag ska göra av mig själv.

Det kanske är snön. För det har snöat idag, gubben. Snö som du tyckte så mycket om! Jag vet att du skulle ha velat skutta runt som en vilde i snön och kanske kissa (sådär som en tjej som du brukade göra när det var dags för 2 minuters-kissen) en stor gul krater. Och äta snön! Det tyckte du om. Eller äta upp ett stort isflak från en vattenpöl. Jag brukade hjälpa dig att bryta bort en bit. Då blev du alltid så glad och tuggade i dig den!

Du var tokig i is. När jag tog is ur ismaskinen förväntade du dig alltid en bit. Och du fick alltid en också. Jag ångrar nästan att jag inte lärde dig att ta is själv ur ismaskinen. Det hade du klarat! Bara ett buff med nosen.

Tänk, här var du bara några veckor gammal. Och redan större än Jocke.

Fast du var alltid så liten inuti. Du skulle helst ha krupit in under skinnet på mig och stannat kvar där i all evighet, om du hade kunnat. Jag önskar nästan att du hade kunnat göra det. Första natten fick jag sova nere hos dig på golvet för att du skulle vara trygg.

Du blev rumsren på en vecka. Och det var tur, med tanke på att pölarna inomhus var stora som Vänern (i förhållande till golvytan i vart fall). En sådan duktig kille!

Jag kommer ihåg din första nyårsafton. Du var bara ungefär tre månader gammal då. Jag skulle släppa ut dig i trädgården genom altandörren. Precis i det ögonblicket exploderade himlen i fyrverkerier och du blev så rädd att du försvann in igen fortare än kvickt. Du vågade inte gå ut genom altandörren på flera dagar efter det.

Det är konstigt, men du luktade alltid så gott. Inte bara när du var valp, utan även när du blev vuxen. Jag kunde ligga och sova "sked" med dig (vi var ju nästan lika långa) i din säng och bara snusa på din päls. Ibland tyckte du att det blev för varmt och gick därifrån. Men oftast tror jag att du tyckte att det var mysigt.

Fast en gång luktade du inte så gott, kommer du ihåg det? Det var när vi gick viltspårkurs tillsammans, du och jag. Mitt under spåret blev du törstig och tog sikte på en stor vattenpöl. Det var bara det att den var lite djupare än vad du hade tänkt dig. Det visade sig att det egentligen var en djup grop med lervatten. Du sjönk ner så mycket att bara huvudet stack upp - och då är det ändå rätt så djupt med tanke på din mankhöjd på 90 cm. När du kom upp var du alldeles brun. Men glad! Jag var mindre glad när jag stoppade in dig i bilen.

Jag glömmer aldrig valpkursen vi gick tillsammans. Du såg ut som en kalv i jämförelse med de andra valparna som var där. Så klumpig med dina stora tassar. Men världens sötaste! När hundinstruktören skulle lära dig "sitt" satte han dig på ett barr - så du flög upp igen med ett yl. Han pratar fortfarande om det när jag träffar honom. Men han pratar om det med kärlek förstås. Den stora starka irländska varghunden som satte sig på ett barr...

Det var många månader du fick gå runt med den där tratten på svansen! Men du kunde ju inte hjälpa att du var så glad och svansen så lång att den slog i överallt så det stänkte blod på tapeterna...

Många kanske tänker att det är ju bara en hund. Men du var inte bara en hund. Vi hade ett särskilt band, du och jag. En sådan fin kontakt. Det var så mycket kärlek i dig, det kunde jag känna varje dag. Jag hoppas att du kände att du fick lika mycket kärlek tillbaka av mig. För jag älskade dig så mycket. Mer än jag kan beskriva. Det kommer jag alltid att göra.

Du har funnits där hos mig genom alla mina stora livskriser. Funnits där med din päls att gråta i, dina snälla ögon och blöta pussar. Jag tror att du förstod mig. Precis som jag förstod dig.

Jag saknar hur du pratade av glädje när jag kom hem.

Jag saknar hur du alltid kom för att gosa och blöta ner mig när du druckit vatten.

Jag saknar hur du aldrig kunde passera en vattenskål utan att dricka.

Jag saknar sättet du drack vatten på, genom att liksom "äta det". Och oftast "glömma" att stänga munnen när du var klar så att en halvliter vatten rann ut på golvet.

Jag saknar hur du ofta kunde ställa dig i vägen framför TV:n när det var som mest spännande.

Jag saknar hur du kunde lägga huvudet på fönsterbrädan och drömmande titta ut på världen utanför.

Jag saknar att du brukade komma och backa upp baken mot mig för att "sitta i knät".

Jag saknar dina klampande tassar över golvet.

Jag saknar hur du stolt skuttade runt och visade upp dina saker när du fått en ny leksak eller ett ben.

Jag saknar ditt sätt att gosa; modell-köra-in-huvudet-mellan-benen/in-i-magen.

Jag saknar ditt sätt att luta dig mot en så att man nästan ramlar omkull.

Jag saknar dina snälla, bruna ögon.

Jag saknar ditt stora huvud i mitt knä.

Jag saknar dig.

Du ville alltid jaga fåglar. Men jag sa alltid till dig att det inte var någon idé eftersom hundar inte kan flyga. Det fick jag dock äta upp när du kom där med en stackars fågelunge i munnen. Då var jag arg på dig när jag tog ifrån dig den. Som tur är levde fågeln fortfarande.

Men det gick inte att vara arg på dig särskilt länge. Du var ett charmtroll!

Du älskade att bada! Vi har badat mycket, du och jag. Men jag tror aldrig att du lärde dig simma. Fast det behövde du ju inte. Du kom så långt ut i vattnet ändå...

Jag kommer ihåg vilken som var din favoritkonst också. Det var när du fick ställa dig med frambenen mot mina axlar. Du blev alltid så glad när du fick göra det och dränkte mitt ansikte i pussar.

Det var så konstigt när du låg där hos veterinären och hade somnat in. Du låg ju där. Men jag tänkte: "han är ju inte kvar där, inte på riktigt". Det var väldigt svårt att gå därifrån. Tänk om du skulle vakna igen och så var jag inte där...? Det var det absolut värsta jag någonsin gjort. Att lämna dig där, min bästa vän.

Men du var borta.

Du är fortfarande borta. Jag har levt utan dig i snart två månader nu. När livet bara rullar på och det är mycket att göra hinner man inte tänka eller känna efter. Men idag kom det bara över mig, som det gör ibland. Jag gråter när jag skriver det här. Det är tomt i mitt hjärta, på din plats.

Jag hoppas att du har det bra i din hundhimmel. Och att du vet att i mitt hjärta finns det alltid en plats till dig - en plats med en mjuk biabädd och det fluffigaste duntäcket som finns.

Jag älskar dig Svante-skrutten. Alltid.

Dra mig baklänges!

Det snöar i Göteborg idag!

Jag flyger!

Jag är verkligen en usel bloggerska... Det är bara det att jag inte hinner! Jag hinner nästan inte sova ens, känns det som. Det har varit mycket den här veckan. Julfest på jobbet i torsdags och fest hos en kollega med spännande julklappslek i fredags (ett tag såg det ut som om jag skulle vinna TRE hela julklappar, men dessvärre blev det till slut bara en). Däremellan rivande av tapet i lägenheten och diverse annat.

Som tur är har jag fått lite hjälp med tapetrivandet - det är man ju tacksam för. Dessvärre är det en sådan där gammal strukturtapet som nog har suttit sedan huset byggdes, det vill säga den sitter utav bara h-vete...(ursäkta den dåliga smaken att svära i denna annars så trevliga blogg, men jag kände att det inte fanns något annat sätt som skulle uttrycka det riktigt lika bra). Vi har dock kommit på en väl fungerande metod för att få ner tapeten, innebärande att tapeten fuktas med vatten först. Jag hoppas att metoden är så bra som vi tror, så att den inte resulterar i andra konstiga konsekvenser senare... Tapeten glider i alla fall av lätt som ett bananskal! Eller...nåja, lättare än innan i alla fall.

Igår gjorde jag faktiskt något som jag aldrig har gjort förut - flög helikopter! Det var en häftig upplevelse, jättetrevligt var det. Det var kanonväder också - sol och kallt. Vi flög utmed kusten, upp mot Lysekil. Tänkte bjuda på några bilder...

Här är bebisen.

Moi.

Grymt fint!

Världens bästa pilot -

för det var väl ingen som på allvar trodde

att det var jag som körde den här maskinen...?

En liten fikapaus på ett snöklätt gärde någonstans. Varm choklad!

Götelaborg.

Underbart trevligt! Det gör jag gärna om. Människan är kanske gjord för att flyga trots allt...?

Idag har jag försökt förtränga tapeterna. Åkt (eller gått rättare sagt - märkligt, men det är ju faktiskt gångavstånd när man bor så här i stan som jag ju tydligen gör nuförtiden) och tränat istället. Bodypump blev det. Jag har tränat muskelgrupper som jag inte visste att jag hade! Ont lite här och där. I magmusklerna. Armarna är spaghetti. Särskilt mycket tapetrivande lär det ju inte bli då - jag vet nämligen inte om det är praktiskt möjligt att greppa spackelspaden...

Jag kanske ska däcka i soffan istället, det känns lockande.  Ja, varför inte?