Så var ordningen återställd.
Det betyder att jag är tillbaka i Göteborg, alltså. Och tillbaka på jobbet. Efter en skön vecka i vackra Dalarna... Min papps har nämligen hunnit bli 60 år och det måste ju såklart firas. Det innebär ju samtidigt att det inte blev mycket till semester den här veckan med allt som ska förberedas, människor som ska matas, och platser som ska städas. Dessutom fick jag den ädla uppgiften att vara fotograf samt taxichaufför. Men det var bara trevligt!
Trots att jag fotade som en galning har jag dock inga bilder från kalaset att dela med mig av här för tillfället, eftersom jag inte fotade med min egen kamera... Men jag kanske kan komma över några av bilderna framöver. :-) Så det blir dessvärre ett sådant där tråkigt inlägg utan bilder, helt enkelt. Ni vet, ungefär som att stå med tindrande ögon framför en fiskdamm på barnkalaset och hoppas på en smaskig godispåse, men så får man bara en nyttig mandarin. Men bättre en mandarin än ingenting alls, tänker jag.
Jag höll nästan inte på att ta mig till Borlänge, dock. Varför? Svar: SJ - Statens Järnvägar also known as Sena Jämt. Jag och Jocke stod troget och väntade på vårt tåg i god tid innan avgång från Göteborg. Dessvärre fick vi stå där i två timmar till och vänta innan tåget ens kom! Det är ganska tråkigt att vänta, kan jag berätta. Förseningen gjorde naturligtvis att vi missade vår anslutning i Hallsberg, med följd att vi fick åka TAXI från Hallsberg till Borlänge (efter diverse omvägar) - framme halv ett på natten. Skönt. Men jag har i vart fall redan fått lite ersättning från SJ för de timmar de stulit av mitt liv... Alltid något.
Hem fick jag dock äntligen färdas i min alldeles alldeles underbara bil igen! Som jag har saknat den! Den har ju varit död ett tag. Den dog nämligen under en ofantligt stor snöhög där den stod parkerad hos mina föräldrar i vintras. Döden upptäcktes sedan när den skottades fram tidigt i våras och inte ville starta eller visa något livstecken över huvudtaget. Men nu! Nu är den lagad och servad! Och nya sommardäck!
Och besiktigad. Fast den fick en tvåa. Så himla onödigt. Dimljusen reflekterar tydligen på något konstigt sätt för att det där skrynkliga som ser ut som aluminiumfolie runt lampan är just skrynkligt. Det ska tydligen inte vara skrynkligt, utan slätt, så att det reflekterar på korrekt sätt. Jaha. Däremot så är det ju så att man inte måste ha dimljus. Det är bara det att OM man har det, så ska de fungera. Inte blända folk och sådant där dumt. Därför fick vi tipset att bara koppla ur dimljusen och komma tillbaka och visa att de inte fungerar (eftersom det är dyrt att byta hela lamporna). Haha, är det inte egentligen hur konstigt som helst att åka till bilprovningen och visa upp att något INTE fungerar...? Komiskt, tycker jag.
Vi (händiga jag och pappsen) provade först att se om det bara gick att ta ur säkringen. Men det fanns inte ens någon säkring där den skulle sitta! Skumt. Det gick alltså inte. Sedan undersökte vi möjligheten att skruva ur lamporna. Det var tydligen jäkligt avancerat, så det gick inte heller. Till sist räddade händige morbror T oss genom att koppla bort sladdarna. Härligt! Så nu är det bara att tuta iväg till närmsta bilprovning och visa upp att de inte lyser! Ska bara hitta till en bilprovning här någonstans också, men det ska nog ordna sig med det - jag har ju en månad på mig...
Inför besiktningen gick jag igenom bilen, ryckte i lite bilbälten, rotade fram varningstriangeln och så. Och när jag satt där längst bak i det sjunde sätet och ryckte i bältet så konstaterade jag att det är en fruktansvärt stor bil jag har egentligen. Särskilt om man tar med i beräkningen att min familj bara består av mig själv och Jocke, nu när stora Svante inte finns mer. Det var liksom aslångt fram till ratten därifrån jag satt. Det är ju förvisso trevligt att kunna variera mellan sju sittplatser - å andra sidan är det ju svårt att variera när jag alltid måste sitta där längst fram och köra liksom.
Kort sagt, jag har insett att jag måste byta bil. Jag kan inte ha en...ja, en buss. Det känns fruktansvärt nu när jag har insett detta. Hemskt, faktiskt, eftersom jag har utvecklat någon slags känsla för min bil. Trots att jag vet att den är ett materiellt ting, kan jag inte låta bli att tänka att den kanske blir ledsen om jag säljer den... Dessutom är det ett sådant projekt att sälja och köpa bil. Men jag får väl ta tag i det...
Min underbara bil tog dock mig och Jocke hem i god tid till buggkursen i söndags och nu står den här och glänser (under leran som skvätte upp på den när den körde fast på pappas gräsmatta, alltså) på min nya snöfria parkeringsplats. Lovely!
Oj, nu börjar det bli mycket text här. Och inga bilder. Bäst att sluta. Men tänk ändå, vad en nyttig mandarin kan räcka länge...
