Bilångest

Jag har en massa ångest över min bil. Den är trasig. Och jag har insett att jag inte klarar mig utan den. Jag är BEROENDE av den. Men det beror ju förstås på att jag bor där jag bor (dvs i byn som inte vet hur bussar ser ut eftersom de passerar så sällan) och att cykelavståndet är snäppet för långt (2 mil) för att det ska kännas skönt att cykla till jobbet. (Och att det inte kommer någon snö någon jäkla gång så att man kan åka spark.)

Jag har ju haft problem ett tag med att man måste åka med bilen varje dag, annars startar den inte. Som att något drar ur batteriet medan den står stilla. Det hela är mycket skumt. Det är inte batteriet itself eller något annat simpelt. Nej det är något RIKTIGT dyrt, ska ni se. Något elfel. Det är nästan så att man önskar att man hade en gammal Volvo 245 igen. Jag tror att om 100 år så rullar fortfarande alla 240:isar på gatorna, nöjda och glada. De går aldrig sönder, inte gamla Bettan. Åtminstone inte så allvarligt sönder. För att inte tala om hur mycket det får plats i en sådan bil! ALLT går in där. Jag har till och med fått in en julgran (den största de hade på Plantagen och ja, INUTI bilen. Det blev lite barrigt men fungerade förträffligt bra). Skänker en liten tanke till till min blåa skönhet (!) där uppe i bilhimlen...

Men det är såklart inte så att jag inte älskar min Chevrolet. Men jag vill ju att den ska vara GLAD!

Men såhär glad är den tyvärr inte nu. I fredags morse gick den nämligen inte igång alls, trots att jag hade åkt relativt sent med den på torsdagskvällen. Den var helt död. Jätteledsen. Om den hade haft den minsta batterikraft kvar hade den nog gråtit stora runda tårar. Den blir sämre och sämre, med andra ord. Nu räcker det alltså inte att åka med den varje dag, nu måste man åka FLERA GÅNGER samma dag. Som att rasta en hund liksom.

Det är tur att jag har schyssta grannar som inte har något bättre för sig än att skjutsa mig till jobbet och sedan hämta mig också...vad hade jag gjort utan dem? De är guld. I lördags hjälpte de till att startkabla igång bilkraken också. Och sedan dess har jag fått ta regelbundna turer med den för att "hålla den vid liv". Det blir en tur på morgonen, en mitt på dagen och en på kvällen innan läggdags. Det är inte normalt, jag vet. Men jag inbillar mig att det hjälper. Idag var jag till exempel ute en sväng och körde på lunchen. Och ikväll blir det en tur till efter kissrundan med hundarna. Jag har inte bara hundar att ta hand om, jag har bil också. Typ.

Men såhär kan jag ju inte ha det! Hålla på och rasta bilen hela tiden, jag kommer ju att hamna på hispan till slut. Dessutom måste jag ha en fungerande bil i jul när jag ska köra till Borlänge och Skåne och allt möjligt. Men jag har inte fått någon tid på verkstaden förrän på torsdag...vi får hoppas att den överlever till dess.

Nu ska jag gå och be till bilgudarna.