Shopping & sånt

Jag har varit in en sväng till stan. Trängdes med övriga "jag-har-precis-fått-lön-så-nu-ska jag shoppa"-entusiaster. Skillnaden var bara att jag shoppade GRATIS. För jag hade nämligen presentkort på Vero Moda som jag fick i julklapp. Och då känns det ju extra bra i själen att shoppa eftersom man inte behöver betala för det.

Gallerian i Västerås. Vet ni hur muppigt det känns att ta sådana här bilder? Man får liksom låtsas att man står och sms:ar med mobilen eller nåt så att ingen fattar att man fotar.

Jag hittade lite fint faktiskt. Saker som passar ihop till och med. Expediten tyckte också att det blev väldigt tjusigt ihop. Fast så säger de ju alltid. Men det ÄR tjusigt ihop. Så jag är nöjd. Även om jag (som vanligt) blev övertalad att gå med i deras klubb. Lade det nya klubbkortet bland övriga i plånboken. Jag vet inte ens vad jag är medlem i och inte längre, förutom ICA-kortet. Men det var gratis i alla fall. Och det kanske är bra till något i alla fall...?

Detta köpte jag:

Ett par grå leggings, en vit/grårandig långskjorta (det gråa matchar perfekt med leggingsen, eller hur man nu säger i plural...) och en lila långskjorta.

Jag tänkte försöka mig på att bjuda på bilder med de nya kläderna på också, men tyvärr kan jag bara erbjuda sådana här muppiga bilder när jag har tagit på mig själv i spegeln. Men det är alltid bättre än något.

Hursomhelst är det alltid roligt med lite nytt. Särskilt när det är gratis. Men jag har faktiskt gjort lite nyttiga saker också. Slängt en massa saker på Återbruket. Jodå, sorterat i olika containrar och varit en duktig miljömänniska. Så har jag handlat mat och hundmat också. Så nu hoppas jag att vi ska klara oss ett tag.

Insikt

Jag vill ju ha kvar de fina tulpanerna jag fick av I så länge det bara går. Men nu inser till och med jag att de ser tragiskt döda ut. Så jag slänger väl dem nu då. Men det bär emot. Snyft.

Spanarna

Nu på morgonen har vi stått i fönstret och spanat på räven som smög omkring ute på gärdet. Och Jocke har ylat, pratat och framställt gurglande läten så att han faktiskt skulle ha platsat i vilken avancerad manskör som helst - som sopran! Synd att jag inte begriper mig på hur man spelar in en ljudfil och lägger upp här.

Svante tyckte också att räven var lite spännande och rolig. I ungefär 10 sekunder. Sedan undrade han mest varför storebror lät så jäkla illa.

Titta inte så noga på stupröret som hänger där. Det är bara min hushållerska Inga (alltså jag) som inte hunnit (eh...orkat?) göra klart hängrännorna på huset riktigt. Men som sagt, titta inte så noga bara så blir det nog bra.

Stackars Klas-Jörgen

Han håller på att smälta bort. Ansiktet är liksom..ja, vanställt. Ögonen och munnen verkar någon ha snott och morotsnäsan vet jag inte vart den är på väg. Och så lutar han väldigt åt ena sidan, som om han vore det lutande tornet i Pisa. Det är onekligen hårt att leva snögubbe-liv. Dessutom gör det väl inte saken bättre att Svante försöker äta upp hans armar.

Det är bara att hoppas att man inte blir snögubbe i nästa liv.

Cairnterrier till salu

Imorse vid ungefär 07.10 var Jocke till salu för en mycket billig penning. Nästan gratis faktiskt. Jag var färdigklädd och redo att hoppa in i bilen till jobbet och Jocke, som brukar få gå lös den lilla lilla biten över grusuppfarten, får för sig att rymma!!! Helt plötsligt viker han av i världens fart ut på åkern efter något spår.

Och jag efter i högklackat ut i djupsnön på gärdet med matlåde-påsen i ena handen och en förvirrad Svante-kluns i den andra (jag hade inte förstånd eller tid nog i det panik-läge som uppstod att lämna Svante - eller matlåde-påsen för den delen - kvar på tomten). Det är svårt att springa i högklackat i djup snö på en knölig åker kan jag berätta!

Jag vet ju att det är idiotiskt att springa efter en hund som rymmer. Hund-Lasse som instruerat på alla hundkurser jag gått brukar alltid säga att det finns ingen människa som någonsin sprungit ifatt en hund. Så det är meningslöst att försöka. Särskilt då i högklackat. Men jag försökte ändå. De lärde säger ju att man ska springa BORT från hunden istället och vara så rolig man bara kan så att hunden vill komma tillbaka. Men jag har aldrig förstått hur man kan bli roligare än en hare. Inte ens en köttbulle är roligare än en hare, tycker Jocke.

Hursomhelst, jag tog mig igenom snöåkern med klackarna, matlåde-påsen, Svante-klunsen och allt. Gastade efter Jocke hela tiden (och svor en del också vill jag minnas). Mycket hinner man ju tänka. Jocke har aldrig rymt förut. Men han skulle nog kunna vara borta en hel dag eller längre och bara springa runt efter spår och harar. Tänk om han blir överkörd! Eller uppäten av ett lodjur! Grannarna på andra sidan ån hade en tax som blev tagen av lo... man vet ju aldrig.

Till slut kom han dock glatt skuttandes där på vägen ifrån ingenstans. Han tyckte såklart att livet var hur skoj som helst. Jag var mindre road, men såklart ändå överlycklig att han var tillbaka. Så jag fick bära honom tillbaka genom snöåkern och hem (hade i paniken inte fått med mig något koppel till honom). Väl framme sätter jag ner honom och då sticker han igen! Som tur är kommer han tillbaka efter någon minut. MEN ÄNDÅ. Arrrgh.

Så jag kom inte iväg till jobbet så tidigt som jag hade tänkt mig på grund av detta lilla äventyr. Dessutom gjorde DETTA att jag blev stående efter vägen också i X antal minuter...

En lastbil som försökte backa ner hela sitt långa släp på den lilla skogsvägen. Det tog säkert minst tio minuter i alla fall innan han lyckades. Så det är tur man har flextid.

Och nä, Jocke är såklart inte till salu. Men det var bra nära.

Semlans dag

Idag är det Fettisdagen. Ursprungligen var detta tydligen den sista dagen i den vecka då man åt upp sig in för 7 veckors (!) fasta innan påsk. Och vad passar bättre när man vill äta upp sig än en semla? Fast nuförtiden äter vi ju semlor fastän vi inte fastar. Och det funkar ju det med.

Vi fick i alla fall semlor på jobbet idag, gott gott!

Det är lustigt, för det finns så många olika sätt att äta semlor på. En del tar av locket först och äter det separat. En del knölar in hela härligheten i munnen som den är (med grädde på näsan som följd). En del äter runt mandelmassan och lämnar den kvar. En del petar bort grädden.
Själv tillhör jag den kategorin som tycker att mandelmassan är godast. Egentligen är det bara den jag vill åt. Eller, resten av bullen är ju också god...men ändå. Man kanske skulle nöja sig med att bara köpa en "korv" med mandelmassa nästa år? Det mesta av grädden brukar jag i alla fall peta bort. Mest för att det blir så mastigt annars.

Svensken äter i genomsnitt fem semlor per år, läste jag någonstans. Jag har bara ätit två det här året än så länge. Och det kanske är lika bra. Precis när jag skulle ta min semla på jobbet idag, så säger en kollega: "Du vet väl att det där är en femtedel av dagsförbrukningen?". Hm. Jaja, god var den i alla fall.

Och så här kan tydligen också semlor se ut:

Fast det ser ju faktiskt inte klokt ut!

Klas-Jörgen, pulka och nära döden-upplevelser

Den här helgen har I varit här. Det har varit mysigt och trevligt som vanligt. :) Vi har blivit barn på nytt den här helgen, kan man säga (eller så är det 30-årskrisen som närmar sig ?!). Detta beror på två saker.

1) Vi har åkt pulka.

2) Vi har byggt en snögubbe.

Om vi börjar med det där med pulka-åkningen. Det är ju faktiskt en skitkul grej man kan göra på vintern. Det var ganska länge sedan jag åkte pulka, förmodligen ända tillbaka på den tiden när man var liten och orädd. Därför finns alla mina pulk-don hemma hos föräldrarna i Borlänge (pulka, stjärtlapp, bob/snowracer och sånt). Så vi blev tvungna att köpa en pulka också innan äventyret kunde börja. Hittade en fin klassisk pulka för två personer i silver metallic (eh...nåja, silver i alla fall) på Sportex. 129 spänn, det är ju som hittat! Hade egentligen velat ha en sådan där madrass man kan åka på ni vet - eller skrana som jag tror det heter i Norrland - men jag hittade ingen. Så pulkan fick duga. "Åk försiktigt nu!" sa killen i butiken. Undrar varför han tyckte att den förmaningen behövdes?

Hittade en schysst backe också, Rönnby-backen, där det inte var så jättemycket folk. Det var skönt, för jag var MYCKET orolig för att köra på någon. Egentligen så är det ju rena vansinnet att åka pulka. Man kan inte bromsa, man kan inte styra, det går fort som sjutton och man ser ingenting för all snö som sprutar upp i ansiktet. Kort sagt, det är en nära döden-upplevelse. Men det är ju roligt också.

Fast jag trodde verkligen att jag skulle dö varje gång. Jag minns inte att det var så här otäckt att åka pulka! Jag tror att jag har blivit gammal och harig helt enkelt.

Rönnby-backen.

I inviger pulkan med premiär-åket.

Sedan är det min tur!

Om det inte vore för föregående bild, skulle man lätt kunna tro att jag inte alls åkt pulka utan bara satt mig i pulkan på plana marken för att posera. Men detta är faktiskt en bild "i farten". Faktiskt.

En till bild i farten. Det är jobbigt när benet vill åt ena hållet och pulkan åt det andra. (Jag var bara några decimeter från att bli överkörd här, men vad gör man inte för en bra bild? Hehe)

Vy från absoluta toppen. Nu ska vi åka båda två tillsammans! Kan tilläggas att vi bara vågade åka här uppifrån en gång. Fegt kanske, men det gick hur fort som helst...och döden har nog aldrig varit närmare.

Att bygga en snögubbe tillhör ju då, i jämförelse, de mer stillsamma och ofarliga aktiviteter man kan ägna sig åt. I söndags kom det en massa bra "snögubbe-snö", så då kunde vi inte låta bli...

OK, att rulla bollarna var ju lätt. Men hur tusan får vi upp dem på varandra?

Herr snögubbe börjar arta sig. Arm-tillverkning pågår.

Tadaaa! Är han inte världens snyggaste snögubbe?

Vi har döpt honom till Klas-Jörgen.

Kram på dig, Klas-Jörgen!

OCH KRAM PÅ DIG, I...

Och så bara måste jag lägga upp den här bilden också, enbart för att min arm ser så sjukt lång ut på bilden. Jag tror jag lade upp en bild i något tidigare inlägg också där den ser sådär knäppt lång ut. Men här ser den verkligen ut att kunna vara tio meter, som om den aldrig tar slut. En gummiarm liksom. Haha.

Men I är ju söt i alla fall!

Hjulen på bussen dom går runt runt runt...

Idag har jag åkt stadsbuss. Två gånger till och med. Detta beror såklart på att jag har lämnat in bilen på verkstad idag och på något sätt måste jag ju ta mig från verkstaden till jobbet och tillbaka igen.

Och nu pratar vi alltså om en människa (jag) som i det närmaste är övertygad om att transport med lokaltrafik är förenat med livsfara. Eller det är i alla fall förenat med ett flertal nervösa moment.

- Står jag på rätt sida av vägen? Risken är överhängande (särskilt i ett område där man inte hittar så bra) att man kliver på en buss med rätt nummer men som går åt fel håll. Då kan det bli jobbigt.

- Kommer busschauffören att se mig?

- Även om busschauffören ser mig, kommer han eller hon att stanna?

- Det kan finnas oseriösa människor på bussen.

- Någon oseriös människa kan sätta sig bredvid en på bussen.

- Det kan finnas sjuka människor på bussen som smittar en med vinterkräk eller något annat otrevligt.

- Den som sitter bredvid kan somna med huvudet mot ens axel och dregla lite grann ur ena mungipan. Har man riktigt otur är personen i fråga förkyld också.

- Hur vet jag när jag ska plinga? Särskilt när jag knappt vet vart jag är!

- Tänk om plingan inte fungerar så att bussen åker förbi min hållplats?

- Tänk om dörrarna inte öppnas när jag ska gå av? Eller värre, jag kanske kläms i dörrarna!

Det var bara några exempel. Så jag känner helt enkelt en del obehag inför att åka buss. Det känns ja...opålitligt helt enkelt. Och till råga på allt har nu Västmanlands lokaltrafik infört ännu ett nervöst moment; nämligen kontantfria bussar. Detta innebär att man inte får köpa en biljett för vanliga pengar längre. Syftet är att de stackars busschaufförerna inte ska behöva bli rånade så ofta (det händer tydligen, bara det säger ju allt om det otäcka bussåkandet!).

För att få åka med bussen måste man alltså köpa ett busskort på buss-stationen, köpa busskortet med VISA eller Mastercard ombord på bussen, köpa en enkel biljett med VISA eller mastercard på bussen eller på buss-stationen eller så kan man köpa en så kallad SMS-biljett. Det sistnämnda går till så att man sms:ar en kod till ett nummer och så får man ett svarsmeddelande i telefonen som fungerar som biljett under en timmes tid. Så det är ju modernt och bra. Men jag måste ändå säga att det krånglar till det lite att man inte kan få betala med en vanlig tjuga. Tänk på stackars Berta 85 år som inte har någon mobiltelefon och tror att SMS är en finlandsfärja. Hon kanske inte har något kontokort heller, eftersom hon inte litar på sådana där moderna saker. Vad ska hon göra när hon akut måste åka med bussen och inte får betala med vanliga papperspengar? Eller stackars lilla Olle, 7 år som ska åka med bussen hem från skolan och har tappat bort sitt busskort? Systemet kanske inte är helt optimalt.

Jag valde i alla fall den där SMS-biljetten och det fungerade fint. Jag klev på bussen åt rätt håll också, även fast jag faktiskt ställde mig vid fel hållplats först. Och bussen stannade när jag plingade och jag kom fram till jobbet ordentligt. Men det var otroligt mycket folk! Och eftersom verkstaden ligger på väg mot de lite oseriösare områdena i Västerås var det en hel del oseriöst folk på bussen. Men summa summarum har jag i alla fall kommit levande ur bussåkeriet.

Och bilen har fått lite omvårdnad. Verkstadsgubbarna hittade några saker som stod och drog ur batteriet, bland annat var stereon felkopplad tydligen. Men jag måste dit med bilen igen imorgon för att batteriet måste laddas upp och så ska de kolla att det verkligen inte är något som står och drar ur nu längre.

Så det betyder att det blir ett buss-äventyr i morgon igen, ve ocgh fasa! (Fast i mina ljusare stunder inser jag ju förstås att min rädsla för lokaltrafik bottnar i att jag nästan aldrig har åkt buss. När jag var liten var jag cykelburen och nu är jag bilburen. Dessutom tycker jag ju att lokaltrafiken faktiskt är en väldigt bra grej. Inte minst för miljön och så. Men ändå.)

The chevy has started!

Vilken lättnad, än så länge. Jag ska ju hem ikväll sen också...lägg märke till min bil-maskot hönan Berit föresten. Somliga påstår att hon är en tupp. Jag påstår att hon är en höna.

Oflyt

Jag har oflyt i mitt liv just nu, en svacka kan man säga. Sjuk hund och ja,...sjuk bil igen. Imorse ville den inte starta. IGEN. Batteriet urladdat, den har stått stilla i två dagar. MEN JAG HAR JU REDAN LÄMNAT IN DEN EN GÅNG FÖR DET HÄR FELET!!!!!!!!!! Jag blir tokig. ORKAR INTE.

Jag ville bara gå och lägga mig i en snöhög och gråta. Fick inte tag på grannen L först och fick nästintill panik. Det känns ju inte så lockande att knacka på hos någon pyjamasklädd granne som man inte känner så väl aptidigt på morgonen och fråga om denne har lust att startkabla igång min bil. Det är nackdelen med att bo på landet utan tillgång till allmänna kommunikationer; man är beroende av en fungerande bil. Och det är ju inte ekonomiskt försvarbart att ha två bilar när man bara är en person, "bara för säkerhetsskull om den andra går sönder". Nej, det går ju faktiskt inte.

Till slut ringde L upp i alla fall. Hennes karl hade tyvärr redan åkt iväg till jobbet och det finns ju inte en chans att hon och jag skulle klara av att startkabla igång bilkraken - den skulle nog explodera eller något - så hon var en ängel och körde mig in till jobbet. Och sen var hon en ängel igen och hämtade mig kl. 18.00. Jag kände mig som ett dagisbarn som blev hämtad och lämnad liksom.

Och nyss har hennes karl varit här och startat bilen med startkablar, varefter jag och hundarna tog en tur för att ladda batteriet. Så nu är det bara att hålla alla tummar och tår att den startar imorgon. Jag har fått en tid på verkstaden på torsdag. Jag hoppas verkligen att de kan laga den ordentligt den här gången. FÖR JAG ORKAR INTE EN GÅNG TILL.

Fika!

Nu tar jag sparken över till granntjejen L och fikar lite. Jag känner mig nästan lite som Brännström och Hedlund i Sällskapsresan snowroller, men jag säger det igen: spark är ett underbart transportmedel!

Äppelpaj och melodifestival

Nu ska jag äta nybakad äppelpaj med vaniljsås och titta på melodifestivalen. Är lite nyfiken på gamla idolerna Lili & Susie... (Jag har till och med fått deras autograf en gång i tiden, men den är tyvärr borttappad nu). Måste bara tipsa melodifestival-älskare om att surfa in på min kusin A: s blogg. Hon är nämligen på plats i Skellefteå och kommer garanterat att rapportera om detta! Jag ska hålla utkik efter henne i publiken...:-)

Vilken vinterdag!

Det är hur fint som helst ute idag. Massor med snö, några minus och gnistrande sol. Det är sådär vykortsfint liksom. Och nästan lite vårkänsla också (trots snön) för jag hörde fågelkvitter. Jag har en slappardag idag, men jag kunde inte låta bli att göra en liten tur med hundarna. Jag vill inte promenera för långt med Svante innan han är frisk, så vi tog en kortare tur ner till ån och klampade in i kohagen (det är ju inga kor där nu. Snökor finns inte här). Sedan slog vi oss ner där på höjden och solade. Såååå skönt! Jag skulle ha kunnat ligga där och blunda mot solen i evigheter. Men det blev lite kallt i rumpan efter ett tag, så...

Det var perfekt. Förutom att jag saknade I. Och bullar och varm choklad. Men som vanligt var det ju ingen som hade bakat några bullar hemma hos mig. (Jag måste prata med Inga om det, så hon skärper sig.)

Bjussar på lite bilder, hursomhelst. Ni får ursäkta min osminkade nuna och för dagen otvättade hår, men jag vill ändå förmedla den sköna solar-känslan liksom.