Hjulen på bussen dom går runt runt runt...

Idag har jag åkt stadsbuss. Två gånger till och med. Detta beror såklart på att jag har lämnat in bilen på verkstad idag och på något sätt måste jag ju ta mig från verkstaden till jobbet och tillbaka igen.

Och nu pratar vi alltså om en människa (jag) som i det närmaste är övertygad om att transport med lokaltrafik är förenat med livsfara. Eller det är i alla fall förenat med ett flertal nervösa moment.

- Står jag på rätt sida av vägen? Risken är överhängande (särskilt i ett område där man inte hittar så bra) att man kliver på en buss med rätt nummer men som går åt fel håll. Då kan det bli jobbigt.

- Kommer busschauffören att se mig?

- Även om busschauffören ser mig, kommer han eller hon att stanna?

- Det kan finnas oseriösa människor på bussen.

- Någon oseriös människa kan sätta sig bredvid en på bussen.

- Det kan finnas sjuka människor på bussen som smittar en med vinterkräk eller något annat otrevligt.

- Den som sitter bredvid kan somna med huvudet mot ens axel och dregla lite grann ur ena mungipan. Har man riktigt otur är personen i fråga förkyld också.

- Hur vet jag när jag ska plinga? Särskilt när jag knappt vet vart jag är!

- Tänk om plingan inte fungerar så att bussen åker förbi min hållplats?

- Tänk om dörrarna inte öppnas när jag ska gå av? Eller värre, jag kanske kläms i dörrarna!

Det var bara några exempel. Så jag känner helt enkelt en del obehag inför att åka buss. Det känns ja...opålitligt helt enkelt. Och till råga på allt har nu Västmanlands lokaltrafik infört ännu ett nervöst moment; nämligen kontantfria bussar. Detta innebär att man inte får köpa en biljett för vanliga pengar längre. Syftet är att de stackars busschaufförerna inte ska behöva bli rånade så ofta (det händer tydligen, bara det säger ju allt om det otäcka bussåkandet!).

För att få åka med bussen måste man alltså köpa ett busskort på buss-stationen, köpa busskortet med VISA eller Mastercard ombord på bussen, köpa en enkel biljett med VISA eller mastercard på bussen eller på buss-stationen eller så kan man köpa en så kallad SMS-biljett. Det sistnämnda går till så att man sms:ar en kod till ett nummer och så får man ett svarsmeddelande i telefonen som fungerar som biljett under en timmes tid. Så det är ju modernt och bra. Men jag måste ändå säga att det krånglar till det lite att man inte kan få betala med en vanlig tjuga. Tänk på stackars Berta 85 år som inte har någon mobiltelefon och tror att SMS är en finlandsfärja. Hon kanske inte har något kontokort heller, eftersom hon inte litar på sådana där moderna saker. Vad ska hon göra när hon akut måste åka med bussen och inte får betala med vanliga papperspengar? Eller stackars lilla Olle, 7 år som ska åka med bussen hem från skolan och har tappat bort sitt busskort? Systemet kanske inte är helt optimalt.

Jag valde i alla fall den där SMS-biljetten och det fungerade fint. Jag klev på bussen åt rätt håll också, även fast jag faktiskt ställde mig vid fel hållplats först. Och bussen stannade när jag plingade och jag kom fram till jobbet ordentligt. Men det var otroligt mycket folk! Och eftersom verkstaden ligger på väg mot de lite oseriösare områdena i Västerås var det en hel del oseriöst folk på bussen. Men summa summarum har jag i alla fall kommit levande ur bussåkeriet.

Och bilen har fått lite omvårdnad. Verkstadsgubbarna hittade några saker som stod och drog ur batteriet, bland annat var stereon felkopplad tydligen. Men jag måste dit med bilen igen imorgon för att batteriet måste laddas upp och så ska de kolla att det verkligen inte är något som står och drar ur nu längre.

Så det betyder att det blir ett buss-äventyr i morgon igen, ve ocgh fasa! (Fast i mina ljusare stunder inser jag ju förstås att min rädsla för lokaltrafik bottnar i att jag nästan aldrig har åkt buss. När jag var liten var jag cykelburen och nu är jag bilburen. Dessutom tycker jag ju att lokaltrafiken faktiskt är en väldigt bra grej. Inte minst för miljön och så. Men ändå.)