Cairnterrier till salu

Imorse vid ungefär 07.10 var Jocke till salu för en mycket billig penning. Nästan gratis faktiskt. Jag var färdigklädd och redo att hoppa in i bilen till jobbet och Jocke, som brukar få gå lös den lilla lilla biten över grusuppfarten, får för sig att rymma!!! Helt plötsligt viker han av i världens fart ut på åkern efter något spår.

Och jag efter i högklackat ut i djupsnön på gärdet med matlåde-påsen i ena handen och en förvirrad Svante-kluns i den andra (jag hade inte förstånd eller tid nog i det panik-läge som uppstod att lämna Svante - eller matlåde-påsen för den delen - kvar på tomten). Det är svårt att springa i högklackat i djup snö på en knölig åker kan jag berätta!

Jag vet ju att det är idiotiskt att springa efter en hund som rymmer. Hund-Lasse som instruerat på alla hundkurser jag gått brukar alltid säga att det finns ingen människa som någonsin sprungit ifatt en hund. Så det är meningslöst att försöka. Särskilt då i högklackat. Men jag försökte ändå. De lärde säger ju att man ska springa BORT från hunden istället och vara så rolig man bara kan så att hunden vill komma tillbaka. Men jag har aldrig förstått hur man kan bli roligare än en hare. Inte ens en köttbulle är roligare än en hare, tycker Jocke.

Hursomhelst, jag tog mig igenom snöåkern med klackarna, matlåde-påsen, Svante-klunsen och allt. Gastade efter Jocke hela tiden (och svor en del också vill jag minnas). Mycket hinner man ju tänka. Jocke har aldrig rymt förut. Men han skulle nog kunna vara borta en hel dag eller längre och bara springa runt efter spår och harar. Tänk om han blir överkörd! Eller uppäten av ett lodjur! Grannarna på andra sidan ån hade en tax som blev tagen av lo... man vet ju aldrig.

Till slut kom han dock glatt skuttandes där på vägen ifrån ingenstans. Han tyckte såklart att livet var hur skoj som helst. Jag var mindre road, men såklart ändå överlycklig att han var tillbaka. Så jag fick bära honom tillbaka genom snöåkern och hem (hade i paniken inte fått med mig något koppel till honom). Väl framme sätter jag ner honom och då sticker han igen! Som tur är kommer han tillbaka efter någon minut. MEN ÄNDÅ. Arrrgh.

Så jag kom inte iväg till jobbet så tidigt som jag hade tänkt mig på grund av detta lilla äventyr. Dessutom gjorde DETTA att jag blev stående efter vägen också i X antal minuter...

En lastbil som försökte backa ner hela sitt långa släp på den lilla skogsvägen. Det tog säkert minst tio minuter i alla fall innan han lyckades. Så det är tur man har flextid.

Och nä, Jocke är såklart inte till salu. Men det var bra nära.