Äntligen fredag

Otroligt skönt att det äntligen är fredag, för jag har haft en ångestladdad vecka. Mest på grund av min stackars bil faktiskt. Varje gång den skulle startas var ett nervös moment av högsta graden. Särskilt när jag och bilen inte befann oss på hemmaplan. Det är ju inte så kul att sova i en snöhög utanför jobbet hela natten precis.

Jag äger ju inte ens några startkablar själv. Det är idiotiskt. Min kollega A i kontorslandskapet tipsade att det nog är bra att ha sådana. Hon tipsade även om att man kan ringa efter Taxi när man inte får igång bilen i en stad där man inte känner någon som man kan ringa till. Då menade hon alltså inte att man ska åka iväg i taxin, utan taxin ska användas som start-hjälpmedel. Jag vet inte hur pigga taxichaufförerna är på det, men den gubbe som hon fick tag i när hon blev stående på akuten i Arvika (glömt lysena på) var väldigt hjälpsam tydligen. Hon ville såklart betala enligt tim-taxan för hans tid, men det behövdes inte ens. (Fast det kanske berodde på att i just det här fallet så kunde inte taxigubben hjälpa till utan hon fick ändå ringa efter bärgningsbilen till slut).

Jaja. Nu finns det ju i alla fall några levande själar jag kan ringa till i den här staden. Men ändå. Det var ändå ett nervöst moment varje gång. Och jag borde skaffa startkablar. Jag borde verkligen det.

Många tankar har har svävat igenom mitt huvud den här veckan. Det här är några:

- "Kommer den att starta nu?"
- "Fasen, det kommer nog att bli dyrt det här. Tänk om det blir typ 10 000 spänn!"
- "Tänk om den inte startar i morgon nu!"
- "Vad gör jag om bilen är så trasig att verkstaden vill behålla den i flera veckor? Det är dyrt med hyrbil ju. Och jag ska åka bil i jul. Jag måste ha bilen i jul. Jag måste ha bilen hela tiden. Jag dör utan bilen."
- "Shit pommes frites vilka snälla grannar jag har!"
- "10 000 kanske inte ens räcker...?"
- "Bilen är verkligen skitig. Verkstaden kanske inte vill laga den då?"
- "Går det några bussar från verkstaden? Hur GÖR MAN egentligen när man åker lokalbuss? Jag vet inte. Vad kostar det? Kan man lita på dem? Stannar de verkligen när man plingar eller kläms man fast i dörrarna?"
- "Jag måste sluta oroa mig för bilen. Allt kommer att gå bra. Det är bara idiotiskt att oroa sig för saker när man inte vet hur det kommer att bli".
- "Usch, det är säkert nåt jättedyrt fel".
- "Eller så är det jättebilligt och jag får hem bilen samma dag."
- "Jag kanske blir lurad av verkstaden. De kan säga vad som helst till mig, för jag vet ju knappt vad som är fram och bak på bilen. De kan säga att det kostar 10 000 fast det bara kostar
2 000. Och så kanske de inte byter de grejer de säger att de har bytt."
- "Stackars bilen."
- "Det är långt att gå 2 mil."
- "Det blir inga julklappar i år".
- "Jag kommer att dö".

Men som jag själv faktiskt tänkte där under någon liten ljus stund, så oroade jag mig helt i onödan. I torsdags morse lämnade jag in den. De var trevliga på verkstaden. Sa att jag skulle ringa på eftersmiddagen för att höra hur långt de hade kommit. Med sorg i hjärtat lämnade jag bilkraken på verkstaden alldeles ensam. Tajmade in precis när bussen kom rullandes, behövde bara vänta i 1 minut typ. Betalade 20 spänn. Plingade när jag skulle av, bussen stannade och jag blev inte klämd i dörren. Ringde till verkstaden på eftermiddagen. Bilen var klar! Stenen föll från mitt bröst. En kollega skjutsade mig till verkstaden efter jobbet. Jag betalade 2 600 kr och bilen ska nu vara frisk. Batteri, relä och lite annat som jag inte förstår mig på hade bytts ut. Jag tror inte att jag blev lurad.

Så vad kan jag säga? Julen är räddad. Bilen är räddad. Jag är räddad. Och man SKA inte oroa sig för saker som inte har hänt än. Allt löser sig på något sätt. (Men det är ju inte så lätt att veta när man är mitt inne i oroandet).

Och nu är det fredagkväll. Jag ska ägna den åt lugna aktiviteter och njuta av mitt numera ångestfria liv.

Och imorgon ska det shoppas julklappar...!