Busy weekend!

Nu är det officiellt, huset i Västerås är inte längre mitt. Eller officiellt? Jag är ju ingen kändis precis! Men jag har i alla fall lämnat över nycklarna idag, om jag uttrycker det så istället. Det känns lite konstigt, jag har ju ändå bott där rätt så många år. Mycket minnen. Mycket Svante-minnen. Saknar den "lille" skrutten...

Samtidigt känns det bra också. Rätt, liksom. Och köparen verkar vara glad och ivrig att få flytta in - också en tjej med två hundar, faktiskt. Så det kan bli... Men det kanske är bra, så blir det inte så stor omställning för grannarna. Sådant kan ju vara jobbigt sådär ute på landet...

Helgen har således spenderats dels i Dalarna och dels i Västerås. Åkte upp med tåget i fredags eftermiddag. Inga större incidenter under tågresan, förutom att tåggrannen i vanlig ordning somnade in medan dennes huvud sakta närmade sig min axel. Detta börjar bli mer regel än undantag numera - jag undrar vad det är för en förbannelse jag har drabbats av...? Inget dregel dock. Alltid något.

Bil från Borlänge till Västerås tidigt på lördag morgon. Jag har saknat min bil! Det är lite handikappat att inte ha någon, faktiskt. Hoppas att jag får en parkeringsplats snart så att den kan få flytta ner till mig. Dessvärre har den dock råkat ut för någon slags sjukdom...

...vindrutetorkarna stannar nämligen i det här läget  - och inte sådär snyggt där nere som de ska - när man stänger av dem. Det ser ju inte klokt ut! Man får ju nästan skämmas när man åker omkring på det här viset. Jag undrar varför den gör så. Men vad vet jag, det kanske är inne nu...? Eller så är bilen sur för att jag har lämnat den hos mina föräldrar eller något. Man kan aldrig veta med bilar... Jobbigt är det i alla fall. Jag orkar inte lämna in den! Det kostar tråkiga pengar. IGEN. Fast det finns i och för sig andra saker att laga på den också - extraljusen har lagt av pang bom (och det är inte glödlamporna) och den ena eldörren strejkar. Men hur kul vore egentligen livet om bilen alltid fungerade...? Så tänker i alla fall jag just nu. Huvudsaken är väl att den startar, mår bra och tar mig från A till B. För stunden får det räcka i vart fall...

Ja, det var ju en liten utsvävning.

Lördagen ägnades åt att städa ur huset. Mina änglar till föräldrar hjälpte till. Och Jocke! Fast han är ju ingen hejare på att bära direkt, utan undrar mest när vi ska fika nästa gång liksom. Tur att städfirman varit där redan och gjort det värsta innan, annars hade vi aldrig hunnit! Jag körde ett lass till Återbruket och vi fejade det sista...

Gjorde en iakttagelse, nämligen att det är väldigt jobbigt att rengöra tvättmaskin och torktumlare. Hur tänkte de liksom när de gjorde såhär många små hål i torktumlaren...? Det tar ju evigheter att pilla in en trasa i varje hål när det fastnat ludd där!

Om jag ska tillverka en torktumlare någon gång, ska jag i alla fall göra en med färre hål. Och så kanske den kan få bli lila också, när jag ändå håller på.

Åt gjorde vi japaneese style, dvs på en filt på golvet - i avsaknad av övrigt möblemang. Lagom bordshöjd, tyckte Jocke!

Jag vet inte vad mitt hår gör på den här bilden...?

Liksom svävar ut åt sidan.

Jaja, man kan ju inte ha en bra hårdag varje dag!

Efter denna hektiska lördag följde det en välförtjänt söndag med lugn och ro i Borlänge. Sol var det faktiskt också! Jag tillbringade lite extra kvalitetstid med Jocke, eftersom jag saknat honom så mycket...

Ibland ser jag ut som en svamp när jag har den här mössan,

 som den där svampen i Super Mario Bros ungefär.

Fast den är ju lila, så det gör inte så mycket...

Jocke letar efter godis som jag har gömt

- favoritlek, näst efter att jaga löv då förstås.

Nej, jag ska inte råna någon bank! Men det var kallt ute.

Och idag var det som sagt dags för Västerås och överlämnande av nycklar mot slutlikvid på banken. Därefter passade jag på att träffa mina goa före detta kollegor över en lunch. Hur trevligt som helst att ses igen!

Tågresan hem till Göteborg förlöpte sedan nästintill utan incidenter. Jag hade överhuvudtaget ingen tåggranne bredvid mig som kunde somna och börja dregla. Istället hade jag dock en tåggranne bakom mig, vars mobiltelefon av någon outgrundlig anledning plötsligt kom flygande och landade i mitt huvud. Mycket märkligt. Det är tur att jag har mycket hår på huvudet dock, det mildrade slaget lite...

Nu sitter jag hursomhelst här i min soffa i Göteborg och funderar på när jag egentligen ska börja med att riva de där tapeterna. Inte ikväll i alla fall.