Jag vet inte varför, men jag saknar dig mer än vanligt just idag. Faktiskt så mycket att jag inte vet riktigt vart jag ska göra av mig själv.
Det kanske är snön. För det har snöat idag, gubben. Snö som du tyckte så mycket om! Jag vet att du skulle ha velat skutta runt som en vilde i snön och kanske kissa (sådär som en tjej som du brukade göra när det var dags för 2 minuters-kissen) en stor gul krater. Och äta snön! Det tyckte du om. Eller äta upp ett stort isflak från en vattenpöl. Jag brukade hjälpa dig att bryta bort en bit. Då blev du alltid så glad och tuggade i dig den!
Du var tokig i is. När jag tog is ur ismaskinen förväntade du dig alltid en bit. Och du fick alltid en också. Jag ångrar nästan att jag inte lärde dig att ta is själv ur ismaskinen. Det hade du klarat! Bara ett buff med nosen.
Tänk, här var du bara några veckor gammal. Och redan större än Jocke.
Fast du var alltid så liten inuti. Du skulle helst ha krupit in under skinnet på mig och stannat kvar där i all evighet, om du hade kunnat. Jag önskar nästan att du hade kunnat göra det. Första natten fick jag sova nere hos dig på golvet för att du skulle vara trygg.
Du blev rumsren på en vecka. Och det var tur, med tanke på att pölarna inomhus var stora som Vänern (i förhållande till golvytan i vart fall). En sådan duktig kille!
Jag kommer ihåg din första nyårsafton. Du var bara ungefär tre månader gammal då. Jag skulle släppa ut dig i trädgården genom altandörren. Precis i det ögonblicket exploderade himlen i fyrverkerier och du blev så rädd att du försvann in igen fortare än kvickt. Du vågade inte gå ut genom altandörren på flera dagar efter det.
Det är konstigt, men du luktade alltid så gott. Inte bara när du var valp, utan även när du blev vuxen. Jag kunde ligga och sova "sked" med dig (vi var ju nästan lika långa) i din säng och bara snusa på din päls. Ibland tyckte du att det blev för varmt och gick därifrån. Men oftast tror jag att du tyckte att det var mysigt.
Fast en gång luktade du inte så gott, kommer du ihåg det? Det var när vi gick viltspårkurs tillsammans, du och jag. Mitt under spåret blev du törstig och tog sikte på en stor vattenpöl. Det var bara det att den var lite djupare än vad du hade tänkt dig. Det visade sig att det egentligen var en djup grop med lervatten. Du sjönk ner så mycket att bara huvudet stack upp - och då är det ändå rätt så djupt med tanke på din mankhöjd på 90 cm. När du kom upp var du alldeles brun. Men glad! Jag var mindre glad när jag stoppade in dig i bilen.
Det var många månader du fick gå runt med den där tratten på svansen! Men du kunde ju inte hjälpa att du var så glad och svansen så lång att den slog i överallt så det stänkte blod på tapeterna...
Många kanske tänker att det är ju bara en hund. Men du var inte bara en hund. Vi hade ett särskilt band, du och jag. En sådan fin kontakt. Det var så mycket kärlek i dig, det kunde jag känna varje dag. Jag hoppas att du kände att du fick lika mycket kärlek tillbaka av mig. För jag älskade dig så mycket. Mer än jag kan beskriva. Det kommer jag alltid att göra.
Du har funnits där hos mig genom alla mina stora livskriser. Funnits där med din päls att gråta i, dina snälla ögon och blöta pussar. Jag tror att du förstod mig. Precis som jag förstod dig.
Jag saknar hur du pratade av glädje när jag kom hem.
Jag saknar hur du alltid kom för att gosa och blöta ner mig när du druckit vatten.
Jag saknar hur du aldrig kunde passera en vattenskål utan att dricka.
Jag saknar sättet du drack vatten på, genom att liksom "äta det". Och oftast "glömma" att stänga munnen när du var klar så att en halvliter vatten rann ut på golvet.
Jag saknar hur du ofta kunde ställa dig i vägen framför TV:n när det var som mest spännande.
Jag saknar hur du kunde lägga huvudet på fönsterbrädan och drömmande titta ut på världen utanför.
Jag saknar att du brukade komma och backa upp baken mot mig för att "sitta i knät".
Jag saknar dina klampande tassar över golvet.
Jag saknar hur du stolt skuttade runt och visade upp dina saker när du fått en ny leksak eller ett ben.
Jag saknar ditt sätt att gosa; modell-köra-in-huvudet-mellan-benen/in-i-magen.
Jag saknar ditt sätt att luta dig mot en så att man nästan ramlar omkull.
Jag saknar dina snälla, bruna ögon.
Jag saknar ditt stora huvud i mitt knä.
Jag saknar dig.
Du ville alltid jaga fåglar. Men jag sa alltid till dig att det inte var någon idé eftersom hundar inte kan flyga. Det fick jag dock äta upp när du kom där med en stackars fågelunge i munnen. Då var jag arg på dig när jag tog ifrån dig den. Som tur är levde fågeln fortfarande.
Men det gick inte att vara arg på dig särskilt länge. Du var ett charmtroll!
Du älskade att bada! Vi har badat mycket, du och jag. Men jag tror aldrig att du lärde dig simma. Fast det behövde du ju inte. Du kom så långt ut i vattnet ändå...
Jag kommer ihåg vilken som var din favoritkonst också. Det var när du fick ställa dig med frambenen mot mina axlar. Du blev alltid så glad när du fick göra det och dränkte mitt ansikte i pussar.
Det var så konstigt när du låg där hos veterinären och hade somnat in. Du låg ju där. Men jag tänkte: "han är ju inte kvar där, inte på riktigt". Det var väldigt svårt att gå därifrån. Tänk om du skulle vakna igen och så var jag inte där...? Det var det absolut värsta jag någonsin gjort. Att lämna dig där, min bästa vän.
Men du var borta.
Du är fortfarande borta. Jag har levt utan dig i snart två månader nu. När livet bara rullar på och det är mycket att göra hinner man inte tänka eller känna efter. Men idag kom det bara över mig, som det gör ibland. Jag gråter när jag skriver det här. Det är tomt i mitt hjärta, på din plats.
Jag hoppas att du har det bra i din hundhimmel. Och att du vet att i mitt hjärta finns det alltid en plats till dig - en plats med en mjuk biabädd och det fluffigaste duntäcket som finns.
Jag älskar dig Svante-skrutten. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar