Trötter

Nu är det snart fredag igen, det är ju inte klokt vad tiden bara flyger iväg. Man får se upp så att man inte bara plötsligt vaknar upp och upptäcker att man förvandlats till en rynkig gammal tant på 83 vårar liksom! Men det är väl i sådana stunder - när man befarar ovanstående alltså - som man ska komma ihåg att inte pissa på nuet.

Jag är så trött. Jag går liksom aldrig och lägger mig. Om jag inte städar och grejar fram till midnatt så sitter jag och surfar efter lägenheter på hemnet. Och vips så är det mitt i natten och jag ligger inte i sängen, liksom. Det är så mycket att tänka på. Jag höll på att gäspa ihjäl mig på ett jobbmöte idag. Men det är kanske inte så konstigt om man aldrig sover. Eller aldrig och aldrig. Men inte så mycket som jag borde i alla fall. Men what the heck, sova kan jag väl göra när jag blir gammal (förslagsvis när ovan nämnda förvandling ägt rum)!

Men det har varit lite andra händelser den här veckan också. I tisdags förde vi våran "äta-lunch-hemma-hos-varandra"-tradition vidare. Vi i landskapet blev hembjudna till A och därmed är vi inne på andra varvet nu. Det är så himla mysigt att komma hem till varandra och bara äta lite gott, snacka och mysa - mitt under arbetsdagen! Vi blev bjudna på goda italienska specialiteer och efteråt blev det kaka ute i hammocken. Härligt!

Sedan har det också varit lite action på arbetsplatsen i form av en brandutryckning. Larmet gick igång och ett panikslaget vrål i en miljon decibel ljöd över vångingsplanet; "UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUT!!!". Jag hävdar å det bestämdaste att vrålet härstammade från någon av IT-killarna. I vårt landskap tog vi det däremot lite lugnare. I lugn och ro tog vi våra handväskor och började knata ner för brandtrapporna. Det är lustigt egentligen, att ingen liksom tar brandlarmet på allvar (utom ovan nämnda IT-kille då). Alla är liksom övertygade om att det är falskt alarm. Och det är kanske inte så konstigt, för det var det ju såklart även denna gång. Men lite farligt är det ju. Att folk tar sig tid att hämta väskor och annat när larmet går, menar jag.

Efteråt var det jättejobbigt, för då när klartecken givits att vi fick gå in igen så skulle ju ALLA in. Detta innebar att de två stackars hissarna snabbt blev fulla, varför det blev trapporna för mig. Efter 7 våningar blir man lite mör i benen. Och att föra en normal konversation med någon efter den pärsen är bara att glömma, så som man flåsar. Tur att man kan koppla bort telefonen en stund, då.

Jaja. Mycket text blir det. Så jag tänkte avsluta med några bilder på min lilla familj.

Moi.

Jocke ligger troget och sover nedanför soffan hos mig.

Svante-pluffen föredrar sin säng.