Hej Göteborg

Jaha, nu sitter jag här i en lägenhet i Göteborg. Det känns lite konstigt. Overkligt, liksom. Imorgon ska jag börja nya jobbet och risken finns att jag kommer att dö av nervositet...(om jag inte hinner bli överkörd av en spårvagn innan dess).

Tågresan ner från Borlänge till Göteborg har gått bra i alla fall, även om det har varit högst oangenämt att kånka runt på ett stort shabrak till resväska i viktklassen betongbil. Typ. Men vad ska man göra...? Allt måste ju med! Skor. Ja flera par, faktiskt. Kläder. Hur mycket som helst. Dator. Neccessär och sådant. Hårtork. Bok att läsa. Ja, allt möjligt. Och tungt blev det. Men det är väl sånt man får ta... En fördel är i alla fall att ingen förmodligen skulle vilja stjäla det tunga åbäket. Vilket underlättar när den står lite obevakad på tåget (datorn låg inte i den då).

Det var en otroligt skön lättnadskänsla när jag klev in i den lägenhet som jag nu sitter i. Den lägenhet som jag har köpt får jag ju inte tillträde till förrän om en månad, så det var ren flax att jag fick tag i den här att hyra tillfälligt av en raring till tant medan hon själv ska bo hos sin dotter. Men eftersom vi inte skrivit några papper på överenskommelsen - vilket ju såklart egentligen är emot mina juristprinciper - så vet man ju aldrig om hon glömt bort det hela, hyrt ut till någon annan eller något annat som skulle medföra "jobbigheter" för min del.

Men jag bestämde mig för att lita på henne, på min magkänsla. Och kan man göra annat efter följande kommentarer från den gulliga tanten...?

- "Kontrakt? Ja, jag har ju aldrig gjort sådant här förut. Men jag litar ju på dig!"

- "Och handdukar och sängkläder behöver du INTE tänka på, det finns det här."

- "Ska jag komma och möta dig på järnvägsstationen?"

- (När jag ringde för att bekräfta tidpunkten jag skulle anlända) "Vad trevligt, ja jag håller på att städa och röja för dig här nu!"

Och när jag kom hit så mötte hon mig vid spårvagnshållplatsen och gav mig en kram. Lägenheten hade hon gjort jättemysig med tända ljus och allting! Mycket trevligt välkomnande, verkligen. Ibland ska man ha lite tur också...

Så nu börjar väl äventyret, är det meningen.

Men det är tomt utan hundar, jag är så van att ha dem här. Eller här och här, men runt mig i alla fall. En blöt nos mot handen eller en varghundsfis i luften. Jocke kommer ju i och för sig ner till mig i Göteborg sedan när jag får min riktiga lägenhet, men under november är han inackorderad hos mina föräldrar. Jag saknar honom ändå, dock.

Och saknaden efter Svante är så stor, så stor, så stor. Några svansdunk av glädje när man passerar honom där han ligger på golvet. Hans överväldigande glädje när man kommer hem. Hans nos ner i kastrullen när man lagar mat. Hans gosande modell "köra-in-huvudet-mellan-benen- eller- i-magen". Hans dreglande och "vattenpöls-spridande" när han druckit vatten. Hans mammighet. Hans blöta facewash-pussar. Ja, till och med ovan nämnda varghundsfisar saknar jag. Eller okej, kanske inte fisarna då...

Men han har lämnat ett ENORMT tomrum efter sig. Min älskade hund, min bebis, mitt hjärta... Jag har fått så mycket kärlek från den hunden under de här fyra korta åren så det går nästan inte att beskriva, vi har liksom haft ett speciellt band. Jag hoppas att han har känt att han har fått lika mycket kärlek tillbaka, jag har verkligen gjort mitt bästa. Jag hoppas också att han har det bra nu i sin hundhimmel - utan otäcka lunginflammationer och annat otrevligt.

Jag glömmer dig aldrig, älskade Svante. Du finns alltid i mitt hjärta...