Nu har det hänt igen.

Svante har fått lunginflammation igen. Min lillskrutt, mitt hjärta, min Svantepojke, min Svant-Bob Fyrkant. Jag orkar inte med det här mer. Och Svante borde verkligen inte orka med det här mer.

Han var som vanligt när jag kom hem igår efter festen. Skuttade lös i skogen på promenaden, åt mat och drack vatten. Men senare på kvällen ville han inte lägga sig ner och blev rätt så flåsig. Tog tempen vid 22.30, den visade då 38,2. Det är egentligen inte feber på hund, men han brukar ligga mycket lägre så det var ändå förhöjt värde. Jag avvaktade ändå - tänkte att han hade ju ätit och druckit - och vi gick och lade oss. Vaknade vid midnatt av att Svante var orolig och vankade av och an. Tog tempen igen. Den visade då 39,2. Så den hade stigit rätt snabbt på bara en och en halv timme. Då åkte jag in till Strömsholm.

Som tur var så var det nästan bara vi där, så vi fick komma in fort. Det blev blodprov och röntgen som vanligt. Vi börjar kunna det där nu. Det var förtätat i lungorna, så han är satt på antibiotika igen.

Halv fyra på natten var vi hemma igen. Då var jag i ett halvzombieliknande tillstånd och hungrig som en varg. Jag skulle ha kunnat äta upp en hel pizza eller två. (Konstigt att man blir sådär hungrig mitt i natten). Men det gjorde jag inte (pizzeriorna har väl inte öppet då?), utan gick och lade mig istället och somnade som en gris.

Så jag har inte sovit så många timmar i natt, varför jag fortfarande befinner mig lite i det där halvzombieliknande tillståndet. Tog i alla fall lite sovmorgon i morse och har bara varit på kontoret halva dagen - tack till flextiden! Fick dock släpa med lite jobb hem, mycket att göra just nu...

Men nu blir det inte många knop. Det känns som att jag kommer att somna någonstans snart. Kanske i soffan? Jag hoppas att det inte blir på den här halvhårda köksstolen i alla fall.