Kattvakt

Den här veckan är jag kattvakt åt grannens katt. Grannen är i Italien och åker skidor (slalom). Jag är inte alls avundsjuk. Grannen är en ensamstående man, 40 plus och med ett kylskåp innehållande öl och kattmat (med några få undantag). Men han är snäll och hans katt är söt. Så jag tycker bara att det är roligt att ta hand om den. Första gången jag passade den hette den Stisse vill jag minnas. Men nu tyckte jag att han sa Misse. Jag vet inte om det beror på att kär katt har många namn eller på att katten egentligen inte HAR något riktigt namn. Det är i alla fall en tjej-katt, så mycket har jag greppat.

Kattvakteriet går alltså ut på att jag går dit en gång om dagen och fyller på mat och vatten. Och klappar henne en liten stund och så. Och sedan känner jag mig som världens hemskaste människa när jag går därifrån. Där ska hon sitta ensam hela dagarna och nätterna, liksom, förutom under de 15 minuter om dagen när jag är där.

Men jag veeeeet att katter inte är som hundar. Katter är självständiga och bla bla bla. Men ändå. Det skär lite i hjärtat faktiskt. Om jag inte hade haft mina hundar hade hon fått följa med mig hem (Mina hundar tycker nämligen att katter är till för att jagas och katterna är oftast inte av samma åsikt). Hon hade fått sitta i mitt knä och mysa hela kvällarna. Hon hade fått ligga i min säng. Hon hade fått... ja, men det är ju alltså inte aktuellt.

Det är lite extra synd om henne också eftersom hon är inne hela tiden, hon går aldrig ut fastän hon har kattlucka. När grannen bodde i ett annat hus någon annanstans var hon tydligen en utekatt, men när de flyttade hit så har den andra grannens katt slagit och mobbat henne så mycket så nu vågar hon inte gå ut. Det är hemskt. Jag tror nog att mössen här ute räcker åt dem båda, men det tycks inte hjälpa.

Jaja, hon kanske har jätteroligt därinne alldeles för sig själv - vad vet jag?