Klippkort på Strömsholm...

...skulle man ha.

Jag var trött som en gnu igår och hade tänkt gå och lägga mig tidigt. Så blev det emellertid inte, eftersom Svante-pluffen blev sjuk igen. Återfall på lunginflammationen var jag 99 % säker på eftersom han hade exakt samma symptom som tidigare.

I fyra timmar fick vi vänta innan vi ens fick träffa en veterinär. Tydligen hade alla djur i hela länet blivit akut sjuka samtidigt, så det var lång kö. Dessutom blev vi förpassade till ett litet trångt infektions-väntrum, för sådana som misstänks ha något smittsamt. Det var inte mysigt alls där, det fanns till exempel ingen TV där som det gör i det stora väntrummet (lite orättvist var det ju liksom att de andra fick titta på Bolibompa och inte vi). Så där satt jag och Svante och en kvinna med en Vorsteh-valp. Men det räckte, för fler hade det nog ändå inte fått plats...

Det är tråkigt att vänta. Dessutom var jag trött som två gnuer vid det här laget. Om inte kvinnan med valpen hade envisats med att gå ut och rasta valpen med droppställning och allt typ en gång i halvtimmen så hade jag nog somnat. Precis när man är på väg att somna kommer droppställningen rasslandes, då går det ju liksom inte... Hungrig var jag också. Inte blev saken bättre av att dottern till kvinnan med valpen kom med mat till dem. Det luktade hur gott som helst...

Men mest synd var det förstås om Svantisen. Han var så trött, stackarn, eftersom han hade svårt med andningen när han låg ner och därför inte ville lägga sig. Han hade stått och gått omkring och flåsat i hur många timmar som helst, säkert i stort sett hela dagen. Då är det ju inte konstigt att man blir trött. Feber hade han ju också. Till slut lade han upp huvudet på ett tvättställ som fanns där, slöt ögonen och försökte sova stående i någon minut. "Snälla Gud, var lite schysst och låt det bli vår tur nu", tänkte jag. Men Gud kanske har genomskådat att jag inte är särskilt troende, för först runt midnatt blev det vår tur...

Vi behövde i alla fall inte göra någon lungröntgen, eftersom det var så pass tydligt att det var lunginflammationen som kommit tillbaka. Istället har jag fått en ny, längre kur med antibiotika och så blir det ett återbesök med röntgen om 2-3 veckor. Så nu har jag en liten sjukling här hemma igen. Jag hoppas verkligen att antibiotikan fungerar den här gången, så att han inte hunnit bli resistent eller något. Det är ju min jättebebis detta, han måste bli bra!!!

Tänkte åka till spårkursen ikväll i alla fall och lägga ett spår. Jocke får rycka in som reserv och gå spåret, tänkte jag. Han kommer att bli överlycklig över det. Han är faktiskt alltid mycket nöjd när brorsan (Svante) äter medicin eftersom jag alltid lindar in tabletterna i någon korv eller leverpastejbit. Och då blir ju följden att även Jocke får smaka korv och leverpastej. Det måste ju vara rättvist.