Jag och Svantisen tillbringade halva dagen och lite till på Strömsholm igår. Det var ett sådant där återbesök efter lunginflammationen. Dessutom skulle vi göra ett spermaprov. Spermaprovet skulle tydligen visa om svansarna på de små rackarna rör sig som de ska. Om de inte gör det, så var det ett tecken på att han har en viss åkomma som brukar ge symptom i luftvägarna på hundar. Åkomman har naturligtvis ett namn, men dessvärre uppfattade jag inte det.
I början är man ganska nöjd och glad.
Sedan blir väntan jobbigare.
Tills slut så somnade vi...
...båda två.
Jag vet inte hur man tar ett spermaprov på en hund. Han skulle inte äta någon frukost innan i alla fall eftersom det var "bättre för libidon". Sedan stod veterinären där bak och grejade något med händerna liksom, såg inte riktigt. Han sa att på labradorer brukade det ta en minut ungefär. Men det här var ju ingen labrador. Han hade försökt hitta någon löptik i huset, men inte lyckats. Sådant kan tydligen underlätta det hela. Svante bara stod där, gäspade och undrade vad som stod på. Vände huvudet mot veterinären och såg att han inte hade något hår på huvudet. Slickade honom grundligt på huvudet några gånger (Svante vill alltid pussa all hud som skymtar fram någonstans, jag vet inte vad det är för en böjelse han har). "Haha, forplay!" skrockade veterinären. Eh...ja. NÅGOT förstår man ju i alla fall att Svantepojken måste göra för att kunna få till det i det där oromantiska rummet!
Det kom inga spermier i alla fall. Veterinären trodde att han hade "kommit" utan att det kom några, för han hade haft "skakningar". Så det beslutades att han skulle försöka igen om 15 minuter. "När jag var 20 klarade jag i alla fall av att köra igen efter 15 minuter" skämtade veterinären. Men Svante är nog ingen 20-åring i så fall, för några spermier blev det inte den gången heller.
Men jag är inte förvånad. Har hört att ju större hund, desto "dummare" är de vad gäller blommor och bin och sådant. Det kan tydligen till och med vara svårt att para sådana här jättehundar bara för att de inte fattar vad de ska göra. Småhundar, däremot, har så mycket testosteron och "kärleksintresse" att de inte vet vart de ska ta vägen. Det är därför de sprätter och skvätter så mycket överallt jämt och lätt mopsar sig mot andra hanhundar, allt hänger ihop. Men Svante, han kan kissa det första han gör när vi går ut på promenad och stå där och kissa i 1-2 minuter (han har stor blåsa). Sedan kissar han inget mer under resterande del av promenaden. Om vi inte är på något nytt spännande ställe, vill säga. Och Jocke, småhund som han är, skvätter och sprätter så det står härliga till. Man undrar ju hur de kan räkna ut hur de ska göra för att alltid spara lite lite kiss i blåsan, så att de fortfarande kan lämna en liten droppe trots att de redan har kissat 127 gånger...
Hursomhelst, eftersom någon spermie kanske hade förirrat sig till urinblåsan istället så skulle jag ta ett urinprov. Det var INTE lätt att få Svante att kissa i en liten kopp kan jag berätta! Och all möda att försöka få dit koppen precis när han lyfte benet och sedan inte bli helt nedkissad själv visade sig vara förgäves, eftersom de inte hittade någon spermie där.
Så vi fick alltså inte veta om han har den där åkomman. Men jag frågade om det fanns något botemedel mot det, om det skulle visa sig att han hade den. Svar NEJ! Men då har man i alla fall en diagnos, menade veterinären. Och att man inte behövde ta fler prover då. Då var det liksom bara att behandla symptomen när de uppstod.
Herregud, det är hopplöst detta. Han fick något antiinflammatoriskt och slemlösande i alla fall. Och så får vi helt enkelt hoppas att han inte får något mer återfall... Röntgenbilden på lungorna som vi tog såg jättebra ut i alla fall. Det är ju en liten tröst åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar